Har hänt:

Mina händer knappa in meddelandet till Zara och tryckte på skicka. Min annars så nedböjda ryck, sträckte jag upp och luta den istället bakåt mot vägen. Min blick vandrade över korridoren, då den fastnade på en person som kom gåendes emot mig. Killen såg ner i marken och fortsatte sina steg framåt. Men jag höll kvar mina ögon på honom. Han höjde huvudet och titta rakt in i mina ögon. Det var han, hans underbara mörka ögon, hans perfekt stylade hår. Det var Zayn.

Det var en plåga att hålla kvar blicken i honom. En smärtfri död som skulle utbryta. Inte hade jag planerat att jag skulle träffa Zayn. Då hade jag förmodligen flippat ur och skitit att gå till platsen vi sagt ut. Men i den här situationen, hade jag inget val. Där stod han, precis två meter ifrån mig med ett stor leende på läpparna. Han rörde sakta sin mun upp och ner, ett tuggummi kunde jag se röra sig inne i hans mun. Tanken på att det kunde vara min favorit smak, mint. Fick mig att vattnas i munnen.

Zayn hade på sig jeans skjorta och en vanlig vit T-shirt under med ett svart tryck på. Till det hade han ett par mörka svarta jeans. En klockren outfit.

-       Cassie is that you?

-       yeah.

-       oh, I hardly recognized you in the light hair.

Jag skrattade till av ännu ett påstående om mitt hår. Det hade verkligen hjälpt.

-       If it would not been for the broken arm, I'd probably gone past you.

Jag stelnade till vad han just hade sagt. Det var inte den bästa meningen jag hört på länge.

-       Nice too know.

-       oh no, I did not mean it that way.

Zayn stod fortfarande mittemot mig och försiktigt la jag mina armar i kors, skapade en sur min och blängde på honom.

-       I had stayed, I mean who would walk past a cute girl.

Jag började rodna vilt av det sista ordet han sa. Han tyckte jag var söt.

Zayn perspektiv

Jag hade nästan klantat till det, men jag fick till det väldigt bra i slutet. Cassie kom över det snabbt. Jag tog insiativet och satt mig ner på bänken bredvid henne. Bara att se henne fick mig att bli lycklig. Jag hade undrat så mycket om hur hon mådde. Det såg ut som om hon gått över det en aning. Men man kunde fortfarande se rädslan i hennes ögon. Mina ögon vandrade över till hennes hår ännu en gång. Det hade skett en stor förändring. Från brunett till blond. Men det passa henne väldigt bra. Jag drog ner min blick så att den slutade precis vid hennes tindrande blå ögon.

-       Your hair are really nice.

Hon log ett svagt leende och ett lätt ”thanks” kom ur hennes fuktiga läppar.

-       So when are you supposed to remove the bandage?

-       Next week.

-       Nice

Cassie sa ingen på den stund vi satt i tystnad. Med till sist hördes ett svagt ljud från hennes fika. Hon drog upp sin vita Iphone och börja svagt knappa in ett sms. Jag gillade inte pinsamma tystnader, så jag reste mig upp och börja gå till toaletterna, som jag egentligen kom för att gå till. Men precis efter mina fem steg jag han ta, öppnade Cassie sin mun.

-       Why did you give me the teddy bear?

Frågan kom som en chock. Ja, varför lämna jag över en nalle till henne. Jag kände ju knappt henne. Och det var antagligen de hon ville få reda på. Men tyvärr hade jag inget svar på det. Men jag hade en känsla om henne, att det kunde finnas något hos henne jag letat efter. Och en sådan sak ska man inte släppa.

-       Uh, because I wanted to be nice.

-       Okay, it was very nice.

Jag log stort till henne. Jag vände mig om och fortsatte mina steg mot toaletterna. Bakom mig kunde jag höra Cassie’s steg gå iväg.

Cassandra perspektiv

Zara hade skickat ett sms efter en lång väntan. Vi skulle hålla oss i sal 200 hela dagen. Och salen låg i källaren. Hur skulle jag kunna veta att de hade uppfattat helt med att ordningen på talen. Jag menar vem skulle satt 200 i källaren, därpå första plan som 100 och sedan ovanvåningarna på 300 och 400. Vem var så dum?

Jag blev lite besviken över Zayns svar. Att han bara ville vara snäll. Det är klar han ville. Vem skulle vilja vara något mer med mig. Jag är säkert sista tjejen på hela jordklotet som skulle få uppleva kärlek.

Mina steg drog sig ner till källaren där jag fan Zara sittande med ett par killar. Men genom att bara dra ett snabbt titt på dem, såg jag direkt att de verkligen inte gick i min klass. Vist jag har bara gått här i en dag. Men jag hade verkligen rå pluggat där hemma. Gått igenom skolkatalogen jag fått av Zara, för att memorera alla namnen. Och de fyra ansikten fanns definitivt inte med på fotot. Zara tittade upp och fick syn på mig.

-       Cassandra, here.

Zara vinka med sin högra arm för att signalera att jag skulle komma, samtidigt som hon skrek som ett litet barn för att få uppmärksamhet.

-       Am here.

Svarade jag när jag kom fram.

-       You must be Cassandra, I’m Louis.

En kille med brunt hår, med enligt honom namnet Louis sträckte fram sin hand för att hälsa.

-       We heard so much about you. Fotsatte han.

-       You have, svarade jag skeptiskt.

-       Yeah, your friend here, han sträckte över sin arm över Zara och skratta högt.

-       Talked about you, fortsatte han sedan på meningen.

-       How nice of her, svarade jag med ett flin på läpparna.

-       Nothing bad Cassandra, I promise. Fortsatte Zara menande.

Jag tittade menade tillbaks på henne. Vad hon nu hade sagt, så viste jag att hon aldrig skulle dra upp incidenten på arenan. Vi hade lovat varandra att hon aldrig skulle nämna det till någon. Och jag torde henne. Så pass att jag litade på henne. Min blick förde vidare på resten av killarna, som hade suttit tysta under samtalet.

-       And who are you?

De blev väldigt förvånade alla tre över mitt uttalande. De kunde man se på deras chockade minner. Men de samlade sig fort. Den krullhåriga killen hackla sig.

-       I’m Harry an this guys names are Niall and Liam.

Jag hälsa vänligt på dem.

-       Nice too met you. so when will you start?

Killarna och till och med Zara brast ut i full skrattattack. Och jag fatta verkligen inget. Hade jag sagt något fel. Jag förökte få någon liten kontakt med Zara med det var helt omöjligt. ”Zara” skrek jag högt och de alla slutade skratta. Jag tittade förvirrat på varje person som satt framför mig och de alla bara satt och log. ”So?”

-       They’re the celebrities I told you about.

Där klickade det till i min lilla hjärna.

-       We’re One direction, förklarade Louis glatt.

-       But there should be five band members? Intalade jag.

En sak jag kom ihåg om det gnagande bandet var just att de var fem bandmedlemmar och att de blev kända genom x- factor. Mer viste jag inte. Alla i Sverige hade verkligen varit besatta i dem. Men jag hade inte ägnat en endaste tid till att titta upp hur de såg ut eller hur de sjöng.

-       You've totally right. But the fifth is currently on the toilet, svarade Harry.

När Harry precis avslutat sin mening, såg jag en bekant figur komma in genom dörren till musiksalen. Jag var bered på att höja min hand för en lätt vinkning när, den ljushåriga killen reste sig upp med ett språng emot honom. De kom sedan emot oss och min förvirrade min måste ha väckt många känslor på en och samma gång.

-       Let me introduce the fifth member of One direction, Zayn.

Min mun stod som vidöppen. Det kunde inte vara sant…

Efterlänktat Kapitel? För mig är det det i alla fall. Sjuuuukttt glad över mig själv, för att jag han med det idag. Nästa hoppas jag på att det kommer upp på fredag eller lördag. 

Ha en fortsatt trevlig vecka! 

Har hänt:

-       Were you there?

-       Yes, I usually hang out there on weekends.

-       But promise you will not tell it to anybody it was me? Okay?

-       I promise, pinky swear.

Zara sträckte fram lillfingret mot mig. Höll det där framme för att vänta på mitt tecken. Jag gjorde detsamma och krocka mitt lillfinger med henne.

-       Pinky swear.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

                 

Jag såg konstigt nog, framemot att gå till skolan den här tisdagsmorgonen. Dagen efter jag möt Zara. Zara som hade ändrat min uppsyn på vänskap. Hon var ett tydligt exempel på en bra vän som behövdes. Det strålade fullt med glädje runt om henne. Och det ända hon såg framför sig, var ännu en spännande dag hon skulle uppleva. Den inställningen jag hade letat efter.

   Igår kväll hade Zara skickat ett meddelande till mig. Meddelandet löd om att ett stort känt band skulle komma till skolan idag. Och att en av killarna i bandet hade gått på ”James high school” innan. Skolan jag gick på nu. Nyheten väckte inget större intresse hos mig. Därför hade jag inte ställt någon fråga eller varit ett dugg nyfiken på vem de var. Det jag svarade tillbaks var ett kort svar, ”vad kul”. 

Temperaturen hade höjts under natten och det stod på -10°C ute. Min kropp skakade till när jag tittade mot mitt sängbord där en termometer satt och visade graderna. Tanken på att gå till skolan var inte ett alternativ. Med darrande ben skuttade jag ner ifrån trappan och ännu en gång mot köket, som jag gjorde varje morgon. Spänt på förhoppningar att någon av pappa eller mamma skulle vara hemma. När jag kommer in i köket, ser jag pappa stående och plockar undan disken från igår kväll. Han får syn på mig och träder fram ett stort vitt leende på läpparna. Pappa vet att jag inte är den bästa morgon människan, så därför försöker han alltid muntra upp mig genom att visa ett leende och vänta på att jag ska börja samtalet. ”Skulle du vilja skjutsa mig till skolan idag?” frågade jag med en medgivande röst och såg upp med blinkande ögon. Jag borde sätt ut som en hundvalp vid detta lag. En bedjande ynklig hundvalp som sträva efter hjälp. Pappa skratta till och nicka. ”Allt för min lilla ängel” svarade han med det sista skratt som fanns inom honom. ”Taxin går om en halvtimme” fortsätter pappa. Nu var det min tur att börja skratta.

Jag hade rätt om att det skulle vara för kallt att gå till skolan. För jag han inte mer än att gå ut från vår port innan frosten nådde mig. Även om jag hade min tjocka vinterjacka, trängde kylan in sig. Jag drog över en bit av min vinterjacka över min brutna arm, eftersom jag inte hittat en endaste vante som passa. Pappa märkte också av det och ruska till huvudet. Om ungefär ett år skulle mamma och jag kunna kalla honom en äkta flintgubbe. Lite synd om honom var det, nu när han glömt ta på sig sin mössa.

   Det tog ett tag innan bilen börja rulla, eftersom pappa var tvungen att skrapa bort allt frost som satt på fönsterrutterna. Och med den tiden, passa jag på att värma upp bilen. Det var skönt att vara barn ibland. Som i den här situationen. Som pappa skulle aldrig tvinga mig att stå ute i kylan och skrapa, istället lätt han mig sitta i den varma bilen och vänta. Jag kolla klockan snabbt och insåg att tiden hade gått alldeles för snabbt. Klockan visade redan 08.50 och vi börja prick nio. Med min vänstra hand knacka jag försiktigt på fönsterrutan längs fram. Och pappa signalerade att han snart var klar. Men det var inte det svaret jag förväntade mig. Klockan slog 08.58 och jag hade verkligen panik nu. Bilfärden till skolan skulle ta minst 5 min och vi hade inte börjat röra på oss än. Jag banka ännu en gång och pappa kom inrusande i bilen. ”Fy vad kallt det är” huttrade pappa. ”Kan vi köra nu? Jag skulle varit på skolan för 5 minuter sedan nu” svarade jag irriterat. ”Yes my lady” svarade pappa med ett skratt och startade bilen. Ett skratt nådde mig med, eftersom att jag kom på mig själv låta alldeles för mycket lik mamma.

”Tack för skjutsen” skrek jag högt efter mig när jag var på väg ifrån infarten till skolan. Utan att titta mig för gick jag rakt in i någon. ”Urh” personen var biffig och stor. Jag hade ofta blivit mobbad över min långa längd, som låg på 1,75. Men i det här laget var jag tvungen att höja mitt huvud för att få någon syn på personens ansikte. Ansiktet sa mig inget. Det var spänt, men efter en stund utbredde ett leende, ett fejk leende. En sak jag hade lärt mig under min gång i Sverige, var att jag snabbt och enkelt kunde urskilja om personen log eller bara gjorde det för att den hade rättigheter.

   Istället för att le tillbaka, fortsätter jag min färd mot ingången. Jag låg risigt till, på grund av den långa frånvaron som skulle sättas. Exakt 20 minuters försening.

När jag kom fram till mitt gröna skåp, kom jag på att jag inte hade någon aning om vilket ämne första lektionen var. Och det resulterade att jag inte kunde välja vilken bok som skulle medföljas. Men turen fanns ändå med mig, eftersom att Zara hade nämt igår i meddelandet att vi skulle va i sal 200. Men nästa problem kom upp att jag inte viste var den salen låg. Men på att tyda att 200 var ett högt tal, så gissade jag på att det låg några trappor upp. Utan att ta ut någon bok från skåpet, stängde jag det. Begav mig sedan några trappor upp.

Mina förbommar att det här skulle gå lätt, var borta. Det var totalt omöjligt. Inte en endaste nummer låg nära 200. Det hade dygd upp 300 och över. Men jag viste att på första plan låg det vid 100. Jag gick med mina svaga steg ner från alla trappor jag sprungit upp för och nådde min start. Korridoren var lika tom som den varit för 10 minuter sedan. Inte en endaste kotte sågs till. Frustrerad blev jag och sparkade in min fot i vägen. Men ångrade mig därefter, för det växte upp en smärta i min stackars stortå. Jag skrek till av frustration och satt mig på närmaste bänk. La mitt huvud i mina händer och försökte tänka till. Sedan slog jag själv i huvudet. Hur dum får jag va. Jag tog upp min Iphone och slog in Zaras nummer.

Zayn perspektiv 

London hade varit lika bra som alltid. Men att komma hem till sin hemort, där du födds och hela din släkt fanns, fick mig att känna riktig glädje. Jag saknade dem så mycket. Efter framgången i x-factor hade jag tagit mitt pick och pack och flyttat till London för att lyckas med mitt band One direction. Killarna hade blivit min andra familj och vi stöttade varandra. Alla hade fått lämna sina familjer bakom sig. Men jag hade kommit över det, vi hade tråtts allt levt så här i snart 2 år. Men ändå fick jag varje gång ett rus av lycka när jag nådde gränsen till Bradford.

   Min polare Danny hade tjatat på hans rektor om att One direction skulle spela på James high school som en start på den nya terminen. Rektorn hade övertalats och jag hade skriket av glädje när vi hade fått förfrågan. Jag hade innan gått på james high school innan hela framgången uppkom och jag saknade skolan faktiskt lite. Konstigt att säga, jag vet.

   Vi befann oss därför i en bil mot Bradford. Vi hade även fått beskedet av vi skulle ta en liten paus efter framträdandet. Vi skulle alla dra hem till våra familjer. Så jag skulle stanna kvar i Bradford, när de åkte hem. Ett positivt besked för mig, eftersom då skulle jag få tid att leta upp Cassandra. Tjejen jag träffade för 3 veckor sedan. Hon var så vacker och hennes sätt att titta på mig. Jag var helt säker på att hon inte kände igen mig, för vem gjorde inte det i Bradford. Jag hade ju under hela min barndom levt där som den badboy alla kalla mig. Men när jag skulle hälsa på henne innan min färd skulle dra sig tillbaks till London, var hon inte hemma. Hon hade åkt till Sverige. Så jag överlämnade nallen och gick min väg. Med inställningen på att aldrig möta henne igen.   

Paul stannade bilen och vände sig om emot oss. ”We’re here guys”. ”Can you please carry me to the entrance” medgav louis. Paul svarde med ett skarpt nej och louis fortsatte ”There was no specific issue”. Paul himlade med ögonen och gick ur bilen. Vi andra traska efter honom.

Framträdandet skulle äga rum på 200 plan nu direkt på morgonen. Det skulle börja med att vi skulle vara med på en musik lektion. Men senare under dagen skulle vi uppträda i aulan. Vi var där rätt så tidigt och fick vänta in alla eleverna. De blev klart paffa när de fick syn på oss, men fortsatte som vanligt därefter. Paul gick och skulle hämta Naills gitarr ute i bilen och vi blev lämnade ensamma med resten av klassen. ”Zayn!” Danny kom emot mig med buss i ansiktet. Han omfamnade mig och gjorde vårt handslag, sedan gick han vidare till Harry, Liam, Niall, Louis och hälsade.

   Lektionen började och vi gick igenom höga toner och hade allmänt kul. Jag fick lite panik eftersom att jag inte hunnit gå på toa efter ankomsten och var tvungen att ge en signal till Liam om fallet. Liam nicka och jag kuta iväg. Med mina raska steg gick jag upp för trapporna och kom upp till första plan. Jag gick mot toaletterna som låg i slutet av korridoren, men tvärstanna när jag lyfte min blick.

Cassandras perspektiv

Mina händer knappa in meddelandet till Zara och tryckte på skicka. Min annars så nedböjda ryck, sträckte jag upp och luta den istället bakåt mot vägen. Min blick vandrade över korridoren, då den fastnade på en person som kom gåendes emot mig. Killen såg ner i marken och fortsatte sina steg framåt. Men jag höll kvar mina ögon på honom. Han höjde huvudet och titta rakt in i mina ögon. Det var han, hans underbara mörka ögon, hans perfekt stylade hår. Det var Zayn.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fick verkligen sluta där, men ni kan se framemot nästa kapitel ;) 

3 underbara kommentarer till nästa :) <3

Har hänt:

-       Det var en ung kille som kom hit dagen efter du åkt till Sverige. Han frågade efter dig.

-       Vad hette han?

-       Jag vet faktiskt inte, han berättade aldrig det. Men han gav mig nallen. Jag skulle ge den till dig.

Tanken på att det skulle kunna vara Zayn dök upp i bakhuvudet. Men vem annars skulle det vara. Jag hade inte träffat någon annan kille under de två dagarna jag var i Bradford. Men frågan var varför gjorde han så mycket för mig? 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

                

                               Cassandras outfit                                            ZARA

Nästa morgon vakade jag upp i min nersjunkna dubbelsäng med nallen jag fått av Zayn i min famn. Jag hade inte kunnat släppa ett enda tag av den. Precis som om den skulle skydda mig under natten från de onda andar som flög runt om mitt hus… jag kände inte ens pojken, men ändå så var jag så besatt. Besatt på att lära känna honom och nyfiken. I mina tankar kommer jag på att det är skola och får ett språng upp ur sängen. Att komma försent är det sista jag vill, ett perfekt tillfälle att utmärka sig… Vägen leder ner till köket där det är tomt. Mamma och pappa har redan börjat jobba och det var mitt eget ansvar till frukosten. Den sköna känslan att inte ha mamma hemma gnagande efter en att du ska äta frukost. Istället fortsätter jag min vandring till toaletten, där jag borstar tänderna och tvättar ansiktet. Duscha gjorde jag igår kväll.

Jag gick igenom centrum och på vägen kunde jag se alla butikerna som var redo att öppnas. Klockan slog 08.30 och personalerna börja rusa ut genom dörrarna för att hänga upp öppnings skylten. Jag gick förbi en klädesbutik som faktiskt hade någorlunda snygga kläder. Men inget som hade passat på mig. Min blick for ner till min egen outfit. Inte den snyggaste, men en del nyinköpta plagg satt på mig kropp. Jag körde mer på en ”softaktig” stil.

Skolan såg trist och kall ut. Känslan av att stå i mitten av gränsen att gå in eller bara springa iväg, fick mig att sakna min gamla skola i Sverige. Den kändes tryggare och säkrare. När jag gick där viste jag exakt vad som skulle hända. Jonte skulle komma springandes mot mig, katcha upp ett ”hej” och sedan springa vidare till nästa tjej och till nästa… ja ni fattar. När jag väl kommit till mitt skåp skulle Dennis dyka upp och lägga en sliskig kommentar. Men that’s it! Sedan skulle jag fortsätta min dag som vanligt.

   Här vet jag ingenting. Jag vet inte vem som är populärast eller den största tönten. Det ända jag är säker på är att jag kommer dra till mig blickar, eftersom att jag är den nya tjejen som stormar in. Tankarna fortsatte snurra runt och runt i mitt huvud tills någon stötte till min arm. Skepnaden ställde sig framför mig och jag kände en stark doft av Hollister parfym flygande emot mig. Framför mig stod en söt brunett tjej med långt hår, riktigt långt hår. Hon hade svarta tighta jeans och en blå oversize tröja. På fötterna satt det ett par kilklackar. Rätt vågligt enligt mig, det är ju en decimeter snö ute minst.

-       Hey, I’m sorry!

-       No, it’s cool. Svarade jag tyst.

Hon vände sig om och fortsatte till trappen, som gick upp till dörren, in till skolan.  Jag följde efter sakta, så att jag inte skulle komma för nära henne. Jag höll minst 4 meter mellan oss.  Helt plötsligt vände hon sig om. Mot mig.

-       Are you new? I’ve not seen you before.

Man kunde se på hennes leende att hon var trevlig, inte alls som tjejerna i Sverige.

-       Yes, I am.

Mitt enkla svar hindrade inte henne från att fortsätta samtalet.

-       I’m Zara, presenterade hon sig som och sträckte fram handen för att skaka hand.

Jag gjorde detsamma och sträckte fram min hand i en lätt hälsning.

-       Cassandra.

-       Nice too meet you Cassandra.

-       You too, svarade jag med ett stort leende.

-       Follow me, I'll show it all.

Jag han inte säga emot, förens Zara drog med mig in i byggnaden. En lång korridor sågs och trappor upp och ner fanns. Det såg väldigt rörigt ut.

-       I know it looks messy, but you’ll learn.

Precis som om hon kunde läsa mina tankar, upprepade hon min synpunkt. Men å andra sidan vem tyckte inte det såg rörigt ut. Skulle kunna satsa 500 spänn på att ingen på den här skolan hade en synpunkt på att det här var himmelriket.

-       You see this guy?

Zara pekade på en kille som stod med ryggen mot skåpen och höll på att flörta med världens gulligaste tjej. Jag nickade ett ja, för att hon skulle fortsätta.

-       His name is Zack. He is a babe magnet, he can get any girl in the case. So watch out.

Jag skrattade till och fortsatte vägen mot mitt skåp hon skulle visa.

-       And you see the girl over there, she is the worst bitch. Once she poured his whole glass of water on me, just because we happened to have the same shirt.

Samtidigt när hon berättade, så vände jag mig blick mot tjejen. Det var hon, tjejen ifrån arenan. Jag flytta mig sakta bakom Zara för att dölja mig själv.

-       What are you doing? Frågade Zara med skratt. Precis som att vi lekte kurragömma.

-       Trying to hide myself from her.

-       Who? Melissa?

Aa är det så hon heter. Kunde jag nästan förstå. För Melissa låter lite bitchigt och elakt.

-       Yes!

Zara bara fortsatte skratta, men sedan förstod hon min vinkel och drog med mig in på toaletterna.

-       Explain! how do you know her?

-       Do you see this cast? It was because of her I got this stupid cast.

-       Are you that girl?

-       What girl?

-       She everyone is talking about. You challenge Melissa. Do hardly recognized you with your blonde hair. Haha

-       Were you there?

-       Yes, I usually hang out there on weekends.

-       But promise you will not tell it to anybody it was me? Okay?

-       I promise, pinky swear.

Zara sträckte fram lillfingret mot mig. Höll det där framme för att vänta på mitt tecken. Jag gjorde detsamma och krocka mitt lillfinger med henne.

-       Pinky swear.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 KAPITEL 7!! RIKTIGT GLAD IDAG! ska bleka håret, så bara för att jag är såååå HAPPY får ni ett kapitel!! 

Bra/dåligt? :D

Tack för era fina kommentarer, de går rakt in i mitt bultande hjärta!

Har hänt:

Jag vet det var dumt att ljuga, men jag hade inget val. Om jag skulle berättat sanningen skulle de flippa ut. Först för att jag gjorde ett hopp de strängt har förbjudet och för att jag satt mig i ens främmande bil, med Zayn en skum kille. Men ni får medge lögnen var rätt bra. 

Vid matbordet satt vi alla och skratta. Vi skratta åt mig, eftersom att det var min högra hand som brutits. Det var en kamp genom att bara få in den goda kyckling grytan i munnen. Men av all underbart skratt kände jag mig bara lycklig. Lycklig att jag hade min familj. Den underbaraste familjen som fanns. Det skulle trots allt kanske funka. Vad är det nu de säger ”Live for today, we’ll dream for tomorrow”.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

    

                 

Hej mina fina läsare! Om ni blir lite förvirrade över headern, så är det inte ett dug konstigt. Det är nämligen så att i nästa kapitel, som förmodlingen kommer ut ikväll eller imorgon bitti, så kommer det ske en liten förändring. Ska inte avslöja för mycket. Det räcker med informationen att jag kommer hoppa fram ungefär 3 veckor.

Hoppas ni får en underbar Söndag! Och vi ser fram emot Måndag ännu en gång! seeya ;)

Har hänt:

-        It is really bad, fortsatte han.

Varför, varför ska det här hända mig. Allt är förstört. Och det värsta är att det knappast är mitt fel. Jag hatar mina föräldrar för att de drog med mig till fucking England. Jag hatar den bitchen som utmana mig till att förstöra hela min framtid. Jag hatar killen med namnet Zayn. Varför? Jo för att så fort jag kommer sätta min fot ur det kalla lilla rummet, kommer han vara den första personen som jag ser.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

         

               

 

Vi satt i den stila stående bilen, Zayn och jag. Jag grät floder. Jag hade sagt till Zayn att han kunde börja köra, men han hade insisterat att vi skulle stå stil i ett tag. Antog att han ville att jag skulle öppna mig. Men det var just det jag inte ville. Jag ville inte öppna mig för en främling som jag inte känner. Och jag känner inte Zayn. Jag vet inte om han är en gullig kille som skulle förstå mig och trösta mig för att han brydde sig. Eller om han skulle utnyttja mig genom att vara snäll och sedan köra hem mig till hans ställe. Jag vill inte tänka på vad som skulle kunna hända.

 

Zayn la sin hand försiktigt på min axel. Jag vände mig mot honom. Jag visste att jag mins sagt såg förfärlig ut. Min maskara hade kletat ut sig under ögonen av all mitt kliande. Och mina ögon skulle kunna se hur rödsprängda ut som helst. Men ändå titta Zayn på mig som vanligt. Inga skeptiska blickar eller konstiga minner. Bara ren medlidande. Jag vände bort mitt huvud när vår ögonkontakt varade alldeles för länge. Zayn hackla sig och i ögonvrån kunde jag se att han även vände sin blick mot buskarna som var planterade framför bilen.

 

-       You know, I'll never find a place.

 

Han vände sig om och titta förvirrat och frågande på mig.

 

-       I will have this stupid cast for a month or more. I will not be able to gymnastics. And by the time I healed, it’s too late.

 

Att säga de meningarna var svårt. Det kändes som att det for en knytnäve rätt i magen. En känsla som skrek förlust.

 

-       Too late for what?

-       Too late to become a elite.

 

Där brast det, att själv uttala det ord som har följ dig genom åren är hemskt. Min föra tränare sa alltid till mig att det kommer bli något stort av mig, bara jag fokuserar och tänker mig för. Alla vet att gymnastik är en farlig sport. Och jag har alltid tänk mig för, dubbel kollat och fokuserat. Men av ett dumt val som att testa ett hopp du aldrig klarat för, är det sämsta valet du kan göra. Och att det ordet så snabbt kan försvinna ur ens inre. Jag kommer aldrig bli kallad elit. Jag kommer aldrig se mig själv som något stort. Och en sak vet jag, jag kommer ångra den här dagen för alltid.

 

Zayn hade inte sagt något mer under resan hem till mitt hus. Men vad skulle han säga. ”Förlåt för att din högsta dröm inte kommer uppfyllas” nej det var nog bättre att inte säga något alls. Jag hade sagt till Zayn min gatuadress och han hade vetat direkt var jag bodde. Eller i alla fall var gatan låg. Eftersom att jag inte själv visste var det låg, så var det rena turen att han kunde det. Annars hade jag aldrig hittat hem.

 

Zayn stannade utanför vårt hus. Ingen säger något, en väldigt pinsam tystnad. Jag bryter den snabbt.

 

-       Thanks for everything.

-       Hope it heals quickly.

 

Jag nickar som svar och ett tyst ”bye” kommer ur min mun.

 

-       Bye Cassie.

 

Av att höra ett smeknamn som aldrig nämnts eller ens existerat hos mig. Fick mig att vända mig om snabbt med en förvirrad min. Bakom den förvirrade minnen log det glädje. Känslan att jag fanns, att jag på något sätt kände mig speciell. Jag kan inte komma på en endaste person som ägnat sin tid till att komma på ett fånigt smeknamn till mig.

Jag sträcker mig fram mot Zayn och ger honom en puss på kinden som tack, tack för att han får mig att känna mig unik. Men det ska han aldrig få veta. För det är min hemlighet. En hemlighet som aldrig ska brytas.

 

För att det inte ska bli för pinsamt hoppar jag ut ur bilen, stänger bildörren och fortsätter min promenad mot dörren. Innan jag vet ordet av det så är Zayn borta när jag vänder mig om. Ett leende träder fram på mina läppar och om jag tittat mig själv i spegeln, så skulle jag vara säker på att mina smilgropar synes. Jag låste upp ytterdörren och gick in. Innanför hördes både mammas och pappas röster. Lite nervös var jag. Jag kom för fan hem med en bruten arm. Men all dos av den underbara killen fick mig att få mod. Modet att bara gå in till köket och ställa mig bakom dem. Båda stod med ryggen mot mig. Dem laga mat. Det kunde jag känna genom att dra in den goda doften av curry.

För att få deras uppmärksamhet hosta jag till. Båda vände sig om skräckslagna. Kanske på grund av att jag precis hade skrämt dem.

 

-       Oh Cassandra, du skrämde oss! Börja pappa.

-       Ja, du får inte göra så, vi kunde fått hjärtinfarkt.

 

Mamma börja med sitt babbel igen. Hon ska alltid överreagera, alltid.

 

-       Men herre gud! skjuter mamma ut.

 

Mamma kommer rusande mot mig med pappa bakom sig. ”Vad har hänt?” ”du kunde ha ringt” Varför ringde du inte?” var en del frågor som kom. Jag andades tungt och skrek till.

 

-       Snälla!! Sedan fortsatte jag.

-       Jag hittade några skateboard åkare vid en park och jag tänkte testa. Men det gick inte så bra. En snäll tjej skjutsa mig till akuten och där fick jag reda på att min handled var bruten. Jag ringe inte er för jag inte ville större, jag klarar mig. No big deal. Kan vi äta nu?

-       Åhh gumman, du är så klumpig, svarade pappa med ett skratt, medan mamma titta skeptiskt på mig.

 

Jag vet det var dumt att ljuga, men jag hade inget val. Om jag skulle berättat sanningen skulle de flippa ut. Först för att jag gjorde ett hopp de strängt har förbjudet och för att jag satt mig i ens främmande bil, med Zayn en skum kille. Men ni får medge lögnen var rätt bra.

 

Vid matbordet satt vi alla och skratta. Vi skratta åt mig, eftersom att det var min högra hand som brutits. Det var en kamp genom att bara få in den goda kyckling grytan i munnen. Men av all underbart skratt kände jag mig bara lycklig. Lycklig att jag hade min familj. Den underbaraste familjen som fanns. Det skulle trots allt kanske funka. Vad är det nu de säger ”Live for today, we’ll dream for tomorrow”.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hola ännu ett kapitel ;) Hoppas ni får en bra dag :D  

Har hänt:

-       Hey, you need to the hospital.

I allt liv hör jag en mjuk och lugn röst närma sig mig. Killen sätter sig ner på huk framför mig och börjar smeka mig arm, armen med smärta.

-       Yeah right, but how do I get there, if I don’t even know where it is?

-       I drive you, svarade killen med det underbaraste leendet.

Killen tittar skeptiskt på mig och jag nickar. Han tar tag om mig och bär upp mig i hans famn. Att känna hans värme mot min, är den bästa känslan på länge jag upplevt.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

              

Har hänt:

Det ända ord jag får ut ur mig är ”Wow”. Framför mig ser jag ett trä svart rum med orange detaljer. Exakt ett sådant rum jag pratat om där hemma om att jag ville ha. Det var länge sedan, men att de kom ihåg.  Bakom mig hyckla sig någon och jag vänder mig om.

-       Gillar du det?

Där stod mina föräldrar med de allra största bussiga flin på läpparna. Jag log mot dem och omfamnade dem i en gruppkram.

-       Skojar ni med mig? Jag totalt älskar det! Skrek jag av glädje.

   Mina ben leder mig till den stora garderoben med så lite kläder i. Jag måste verkligen fylla på den, tänker jag. Jag tar på mig en av mina lätta stickade tröjor, den turkosa. Till det tar jag mina träningslägens och min rosa schal. Med spring i benen tar jag snabbt tag i min Iphone och hörlurarna och springer ner till köket. På köksbänken ligger det en lapp, så jag går fram och plockar upp den.

God morgon Cassandra! Pappa och jag bestämde oss för att storhandla idag, både mat och julpynt. Det ligger färdigbreda mackor i kylen från igår om du blir hungrig. Glöm inte att få frisk luft!

Ses ikväll gumman, puss mamma.

Tack, tack och ännu ett tack mina kära föräldrar. Bara lämna mig här ensam i ett främmande land. Typiskt dem.

   Jag skiter i mackan och bestämmer mig att ta den friska luften istället. På med min gröna jacka och mina rosa sneekers, och så beger jag mig ut i det kalla.  Valet av träningsbyxor satt inte rätt. Hade med glädjes kunnat ta på mig tjockt underställ. Men så envis som jag är, lyssnar jag aldrig på vad mina föräldrar säger.

   Framför mig framstår höga hus, fullt med matkedjor och även små klädesbutiker. Det kan ju bara betyda att det här är centrum av Bradford. Mina steg leder genom gågatan och när stigen precis tar slut, öppnas en stor arena upp sig. Inifrån pumpas det hög musik som hörs ända ut. Och även små skrik skratt kan man tyda. Jag vrider mitt huvud på sned och börjar tänka. ”Chansen att en konsert ska hållas på morgon är noll procent”. Med tveka i huvudet går jag fram till entrén. Skjuter upp den tunga dörren. Hög musik ekar i öronen och ett stort plan vissas framför mig. En kvadrat formad boxningsring, där två muskulösa ungdomar står och slås med folk runt omkring som skriker och hejar på sin favorit. En basketplan lite längre in i lokalen, där folk springer runt med bollen och dribblar. De jag läger märke till är att både tjejer och killar spelar tillsammans. Med min blick sökande över lokalen, får den sitt intresse vid ett gäng tjejer som står vi plintar, mattor, trampoliner och redskap. Precis så det såg ut i min gamla träningslokal. Saknaden av träning växer och jag får en sorts kick. Med mina steg mot dem, slänger jag av mig min jacka och tröja. Som tur har jag ett svart tajt linne under den tjocka tröjan. Och mina träningsbyxor ångrar jag mig inte att jag tog. Ser ni, allt har sin mening i slutändan.

-       Hej! Fina grejer ni har här, får man prova?  Hälsar jag till dem.

Tillbaka får jag konstiga blickar. Shit, jag kommer på mig själv att jag pratat svenska.

-       Oh sorry. I mean hey, nice things.

Min röst bryts. Och jag kan inte påstå att min engelska är den bästa. Jag nöjde mig i skolan med ett enkelt G. Men vad ska jag göra, jag är tvungen att ta ut min kunskap från Kristins lektioner.

-       Who are you? Frågade den blonda tjejen mig snuttigt, precis som att det var hon som har makten över detta område.

-       Sorry again, my name is Cassandra, svarade jag ännu snuttigare, eftersom att det var så hon ville spela det.

-       Huh…?

Antagligen blev hon nog lite förvånad att jag ens svarade. Jag menar en vanlig tjej hade blivit rädd och gått därifrån på direkten. Men jag har bestämt mig. Jag ska träna.

-       Can I try? Frågade jag med ett fjäskigt leende.

Tjejen blängde på mig och hennes ögon bara kallar av ilska.

-       Haha, you think this is easy or what? Fortsatte en liten och smal tjej på andra sidan av bitchen.

-       Did I say that?

-       Here you go

Bitchen som jag kallar den ljushåriga tjejen, sträcker fram sin höger hand. Och visar med den att jag kan börja.  Som att hon sätter mig på utmaning. Men vad ska jag säga. Jag gillar det faktiskt en aning.

Zayns perspektiv

Jag var precis nära på att skjuta in basketbollen i korgen, när Danny kommer bakom mig och stoppar mig från att skjuta.

-       Bro, look, säger han och pekar mot Melissa och tjejerna i höger hörn av lokalen.

-       What? Det är inte så att jag aldrig har sätt dem förut.

-       Melissa challenging another girl.

Jag vänder mitt huvud ditt och får syn på en tjej jag aldrig har sätt. Hennes gyllenbruna hår svävar runt henne när hon går bestämt över till den första plinten. Danny och jag drar oss som alla andra till området. Och desto närmare jag kommer desto mer syn på tjejen får jag. Hennes ansiktsuttryck skriker av säkerhet. Det skrämmer mig lite, eftersom att Melissa alltid vunnit sina utmaningar.

   Melissa puttar undan tjejen som ett tecken på att det alltid är hon som börjar. Tjejen hacklar sig och flyttar undan. Sedan går Melissa bak till startsträcket och gör sig redo att springa. Springandet ökar desto närmare hon når plinten och som jag viste, så gör hon en perfekt volt över och landar på fötterna. Sedan är det tjejens tur. Hon utför precis som Melissa och gör en lika perfekt volt. Folket jublar runt omkring och klappar. Till nästa utmaning höger dem plinten och ökar volten till en dubbelvolt. Båda klarar det galant. Men jag tycker tjejens var lite bättre än Melissas. Jag ser på Melissa att även hon med märkte det. Som ni redan säkert vet om nästa utmaning, så höjer de plinten lite mer och trippelvolten står som utmaning. Melissa klarar den med lite vingel. Och nu är det tjejens tur.

Cassandras perspektiv

Trippelvolten har alltid legat som sämst hos mig, och jag har alltid fått hoppa över den av min tränare. Svetten rinner ner från min panna och nu börjar nervositeten brytas ut. Med skakiga ben går jag fram till startsträcket. Mitt huvud dunkar och min syn på banan blir dimmig. Två baner träder fram och jag vet inte vilken av dem jag ska springa på. Höger, vänster, höger, vänster. Jag skakar av mig yrseln och fokuserar på plinten. Tänk trippelvolt, bara gör en perfekt trippelvolt för fan. Vissa att du kan. Jag är ingen mes. Jag kan det här. Folket applåderar och skriker, så att min puls blir högre. Sedan börjar mina ben sätta fart. Allt går perfekt, tills volten kommer och jag glömmer bort att stoppa den. Min kropp fälls ner på den hårda mattan, som består av endast två centimeter tjock. Ljudet av människorna tystnar. Det är bara mitt eget skrik som fyller hela lokalen. För att dämpa smärtan lägger jag mig på sidan med min vänstra hand över min högra för att trycka bort smärtan. ”Låt inte gråten komma fram, snälla” viskar jag fram. Men där är det, en droppe träder sig fram och rinner ner över min kind. En droppe blir till fler och i slutändan är mitt huvud fyllt med tårar.

-       Hey, you need to the hospital.

I allt liv hör jag en mjuk och lugn röst närma sig mig. Killen sätter sig ner på huk framför mig och börjar smeka mig arm, armen med smärta.

-       Yeah right, but how do I get there, if I don’t even know where it is?

-       I drive you, svarade killen med det underbaraste leendet.

Killen tittar skeptiskt på mig och jag nickar. Han tar tag om mig och bär upp mig i hans famn. Att känna hans värme mot min, är den bästa känslan på länge jag upplevt.

 Olala kan det här vara början på något nytt? Fortsätt läs, så får ni veta ;)

Har hänt:

Jag tar tag i fåtöljens räcke och ställer mig upp bestämt, tittar allvarligt på dem och börjar gå mot trappan. I bakgrunden hör jag de båda sitta och viska. Med första foten på trappsteget, hör jag mamma säga lågt, ”Vi ska flytta”.

Jag vänder mig snabbt om och utbyter en blick med båda, ”VA!?”. När de sedan inte svarar så lägger jag till ännu en fråga ”Vart?”. Mamma och pappa tittar på varandra och sedan vänder de sig emot mig. ”England, vi ska flytta till England”.  

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Tanken att de berättar det en vecka innan, fick mig att må illa. Jag fick en klump i halsen och var tvungen att fortsätta upp för trappan för att sedan bege mig till toaletten. Varför jag tog toaletten uppe, var för att den la närmast. Med spring i benen närmar jag mig dörren. Öppnar och lutar mig över toalettsitsen. Hostar och försökte få upp den ända mat som legat i min mage under dagen, nämligen min macka som jag åt till frukost. Till sist kom det upp. Tårarna bildades och floder började rinna. Inte på grund av tanken att vi ska flytta, utan hela dagen, hur misslyckat mitt liv är. Fotsteg börjar höras utanför och mamma kommer inrusade.

-       Nu har det gått för långt! Skriker hon ut i luften.

Svagt börja jag hosta och min mage börja knippa igen. Jag orka inte mer. Varför jag?

-       Hör du vad jag säger Cassandra?

Allt börja snurra runt och mitt hjärta börja slå snabbare. Jag har aldrig haft den här känslan förut, känslan av sötsak och luften sätts på prov. Med min suddiga syn ser jag fortfarande mamma, sittande precis framför mitt huvud. Hon har en min som bara tyder rädsla. Hennes mun rör sig, men det kommer inget ljud från den. Det ända jag kan tyda är att det hon säger/ skriker är riktat ut mot världen. Världen som jag inte längre ser. Mitt huvud blir tyngre och tyngre, så att jag knappt kan hålla det uppe. Synen försvinner och minnet bleknar bort.

Hastigt satt jag mig upp i soffan, tittade mig runt omkring. Mamma och pappa sitter i varsin fåtölj och sover framför mig. Jag vet exakt vad som har hänt. Jag svimmande av, på grund av lågt blodsocker. Vi alla viste att den här dagen skulle komma. Men ändå stoppade vi det inte. Och nu ligger jag här inbäddad i mitt rosa täcke i soffan, och mina föräldrar är så oroliga att de ligger sovande vid mig. Hur kan jag utsätta min familj för det här? Ingen familj vill gå igenom att ens barn lider av ätstörningar.

En vecka senare…

Det sista av packningen ligger i taxin och är redo att köra oss till Malmö Airport.

   Om du undrar vad som kommer hända med våra möbler, så har mina föräldrar bestämt sig för att leveransen av möblerna hade kostat dubbelt så mycket som att köpa ny till det nyblivna huset i Bradford. Och just det, byn vi flyttar till heter Bradford. Sanningen till att vi flyttar ditt är för att pappa har fått ett erbjudande att förflyttas från hans jobb, säg mig inte vad han jobbar med, för det har jag ingen aning om. Inte för att jag bryr mig heller. Men i alla fall tog pappa tjänsten, för att England alltid har varit hans stora dröm.

   Mamma är sist ut ur huset och närmar sig taxin, öppnar den vita bildörren och sätter sig i baksätet bredvid mig. Pappa sitter där framme. Stämningen i bilen tjuter av spänning. Jag är helt säker på att min familj känner precis som mig. Att det här kommer bli en ny start, vi kan börja om och glömma alla tråkiga problem som uppstod här i den stora staden Malmö. Och istället förflytta alla glada minnen till vår nya hemort Bradford.

På grund av snön som ligger täckt över hela Malmö, tar det lite längre tid att komma fram till flygplatsen.

Framme i Bradford…

Resan var dryg, men äntligen kunde man vakna till och känna sig utvilad av resan. Taxin stannade utanför ett mysigt och stilrent hus. Faktiskt i min smak. Fast å andra sidan så vet jag att mamma och pappas smak är bra.  Till exempel man kan alltid lita på dem när det gäller födelsedagspresenter eller julklappar, för de prickar alltid in i ens smak.

   Huset är målat i brunt vitt och det hänger redan dekoration till inkommande julafton. Sakta öppnar jag bildörren och känner direkt snön som tränger sig in i skon. Eftersom att snön i Sverige inte är så hög, behöver man inte höga skor. Men här i England kan man se att det hittats hit snö med mängder.

   Packningen leds in i huset och jag bestämmer mig att titta runt om. Så tidiga som mina föräldrar är så är allt redan möblerat och juldekorationerna är redan uppe, fast det är trots allt bara en vecka till jul. Man kan se att vi älskar stilrent. För det mesta av färgerna man kan se är vitt. Rätt smart ändå.

-       Var kan jag hitta mitt rum? Frågar jag spänt med hoppet att vitt inte ska va färgen på mitt rum.

-       En trappa upp och sedan första dörren till höger, svarar pappa nöjt.

Hur kan man vara så nöjd, för att han kan hela huset utantill.

   Jag följer pappas vägbeskrivning och kommer upp på ovanvåningen. Lika vitt här uppe med, suck. Ställer mig framför dörren och håller tummarna. ”Låt det inte vara vitt, låt det inte var tråkigt”. Sakta sträcker jag fram handen och trycker ner handtaget. Samtidigt när jag öppnar håller jag mina ögon stängda, för att göra hoppet större. I mitt huvud räknar jag spänt ner 3, 2, 1 och så öppnar jag ögonen. Det ända ord jag får ut ur mig är ”Wow”. Framför mig ser jag ett trä svart rum med orange detaljer. Exakt ett sådant rum jag pratat om där hemma om att jag ville ha. Det var länge sedan, men att de kom ihåg.  Bakom mig hackla sig någon och jag vänder mig om.

-       Gillar du det?

Där stod mina föräldrar med de allra största bussiga flin på läpparna. Jag log mot dem och omfamnade dem i en gruppkram.

-       Skojar ni med mig? Jag totalt älskar det! Skriker jag av glädje.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så nu är de inflyttade. Ett underbart mellankapitel, som jag kallar det. :)

Kan LOVA er att imorgon hettar det till... 

"Plinggggding" hördes det från min nyinköpta väckarklocka, som lyser mer än vad en sol gör under sommaren i Sverige. Jag hatar måndagar, så jag har inte tanken på inom tjugo minuter att röra vid den klockan eller ens höra på mammas skrik nerifrån. Om hon nu vill ha upp mig kan hon lika bra gå upp för den steniga trappan som isar i fötterna bara man sätter sina barfota mot den. Men tydligen så är det alternativet inget för henne, så det är bara att ta sin mjuka rosa kudde och gömma sitt huvud under den.

"CASSANDRA, gör dig klar och kom ner nu!" jag vaknar till, av mammas galna skrik, och man kan höra bara på hennes röst att hon inte är på bra humör. De är väl bäst att jag hoppar in i duschen. Jag snappar upp min rosa handduk på vägen till toaletten och börjar ta av mig min rosa pyjamas därefter. Just det jag har nog glömt nämna att rosa är min favorit färg. Lite konstigt i med att jag alltid har framstått som den tuffa tjejen med inga vänner. Men på något sjukt sätt så talar den färgen till mig. Vist det låter helt sjukt, så bli inte rädda nu. Jag är inte mentalsjuk, har bara en aning fantasi uppe i mitt galna huvud. 

Så småningom när jag börjar bli klar med intvålningen och inpackningen, så skyndar jag mig ut ur duschen och går tillbaka till mitt rum som ligger i andra delen av ovanvåningen. Är inte toaletter menade att ligga nära sovrummen, så att det ska vara lättare att hitta ditt om man behöver gå under natten? Nej tydligen inte i vårt hus. 

Det finns verkligen inget i min garderob. Det enda som ligger slängt i garderoben är mina träningskläder, som jag har så mycket av. Det var igår som jag fick tiden att rensa där inne. Och nästan halva eller mer än halva åkte ut. Antingen var det för stort eller för slitet. Ja, ni tjejer vet hur det är. Så det enda man hittar i min garderob är två par jeans, aning färdig använda T-shirts och mina sköna stickade tröjor. Men snabbt ska det gå, så jag tog det första jag fick syn på, mina svarta jeans, min jeansskjorta och en stickad tröja över. En mysig outfit. Sedan går jag fram och tittar in i spegeln som hänger på vägen precis framför min enkelsäng. Mitt blötta, nästan svarta hår hänger ner över axlarna. Mitt hår är egentligen inte svart, men alla vet ju att ens hår blir mörkare när man har duschat. Jag tar fram fönen och börjar föna mitt hår. Efter en stund börjar min bruna nyans träda fram, och man kan se mina naturliga slingor. Håret är nog det ända jag är nöjd med av hela mig. Mammas skrik hördes ännu en gång i huset och fick mig att komma tillbaka till verkligheten. Snabbt skyndade jag mig ner från den "kalla trappan" och vidare in i köket där jag fick syn på ett uppdukat frukostbord. Fattar inte mamma att jag har slutat med sådant här, att kränga i sig. För att lyckas måste jag håla måttet. Och jag ligger redan på gränsen. Lugnt och sansat sätter jag mig ner bredvid mamma och tar en macka. Tänker lite på om jag idag ska ta smör på den eller inte, eller det kanske räcker med bara skinka på. Jag håller mig till det sitta alternativet och lägger på en skinkbit på min lingongrova. När jag sedan tittar upp så möter jag mammas blick, den talar till mig på både ett chokat och ledset sätt. "Vad?" skriker jag lågt mot henne, "Du kan inte göra så hör mot din kropp", "Det är min kropp, jag bestämmer själv vad jag vill göra med den. Så varför lägga dig i?" skriker jag ännu en gång mot henne. Mamma blir mer chokad och sitter bara tyst i några minuter. "Vi måste prata om en sak sen Cassandra", "Vad?" svarar jag uppkäftigt. "Vi tar det ikväll, när pappa är hemma", "Jaja okej" svarar jag och går ifrån matbordet. För att ge mamma ett tecken på att jag är sur, så skiter jag i att ta undan min talrik. Hon hatar verkligen när man inte kan duka av ifrån sig. Och att reta upp mamma är det bästa man kan göra om man vill visa sin ilska. 

Bussen skaka till och så var man ännu en gång på veckans start vid skolans infart. Skolan som jag så längtar att få sluta till sommaren. Men till dess måste jag vänta de sista dagarna in till jullovet, som bara är 2 veckor, och sedan hela nästa termin. Inte så excited.

Med raska steg går jag in i byggnaden och raka väggen till mitt skåp som ligger i andra korridoren, längst mot rektorns kontor. Skåpen är gröna och står som hel skåp. De är faktiskt rymliga. En sak skolan har som är positivt. Jag vänder mig snabbt om och får syn på Dennis som kommer emot mig. ”vafan vill han nu” tänker jag. Dennis är den personen som alla tjejer avgudar, men han är också den som är elak och håller på med alla. Hans äckliga sliskiga hår som bara skriker att få bli tvättat från all vax. ”Hej snygging” hör jag han säga mot mig. ”Vad vill du?” frågar jag honom snuttigt. ”Nära dig hora” viskar han mot mitt öra. Min kropp stelnar till och mina muskler börjar sakta spänna sig. Jag är så nära på att slå han rätt i ansiktet. Jag vänder mitt huvud mot hans och håller blicken fäst mot hans ögon. Han lutar sig närmare för varje sekund och när han bara är några mm ifrån mina läppar, förbereder jag en loska och spottar rätt i hans huvud. Ett argt skrik hörs i hela korridoren. Folk vänder sina dömande blickar mot oss. Men jag kan inte se en enda blick riktad mot Dennis, kanske för att alla står på hans sida. Jag känner tårarna bränna i ögonen och snabbt vänder jag mig mot mitt skåp och tar ut historia boken, till första lektionen, och går sedan iväg med bestämda steg. Att vissa sin svaghet är det sista du ska göra.

Skolan når sitt slut och bara efter den här vanliga dagen vill jag hem. Hur jag kunde hamna i den här krisen har jag ingen aning om. Att tycka synd om sig själv är inte tillåtet, men i den här krisen kan man väl ha lite medlidande. Jag var aldrig den personen som sprang runt och lekte ute på lekgårdar och sånt under min barndom. Jag satt hellre inne i det varma och rita eller pysslade för mig själv. Hur gymnastiken kom in i världen, var mamma som ordnade. Hon tyckte väl säkert att det var onormalt för en liten tjej att vara ensam under dagarna. Så hon fixade in mig på min nuvarande klubb och jag fick intresse snabbt. Och nu när jag äntligen har chansen att tävla på riktigt, tar hon inte mig på allvar.  

När jag kommer hem till vårt hus, står både mammas och pappas bil på infarten, så det betyder att båda är hemma, så intressant eller bara uttråkat. Jag låser upp dörren, tar av mig mina skor och jacka vid sidan och sedan går in i vardagsrummet, där både mamma och pappa sitter nersjunkna i soffan. ”Hej Cassandra” hälsar pappa glatt medan mamma sitter mer spänd. ”Vad är det ni skulle säga?” frågar jag och sätter mig samtidigt ner i fåtöljen mittemot dem. De båda sitter tysta som att de inte har något att berätta. Men jag vet att de har något på gång.

-       Cassandra, hur har du haft det i skolan idag? Frågar pappa genom att bryta tystnaden.

-       Som vanligt, pustar jag ut.

-       Hur är det? Ställer pappa som fråga därefter.

-       Det är bra, varför skulle det inte vara det? Frågar jag tillbaka.

-       Nej, mamma sa innan att du knappt hade ätit något i morse.

-       Men fattar ni inte, jag får inte äta!! skriker jag ut. 

-       Ja vi vet, gymnastiken är viktig för dig, men du ska väl inte sluta äta bara för det?

-       Kan ni komma till saken, var det de här ni skulle prata om? För då kan jag med glädjes gå härifrån.

Jag tar tag i fåtöljens räcke och ställer mig upp bestämt, tittar allvarligt på dem och börjar gå mot trappan. I bakgrunden hör jag de båda sitta och viska. Med första foten på trappsteget, hör jag mamma säga lågt, ”Vi ska flytta”.

Jag vänder mig snabbt om och utbyter en blick med båda, ”VA!?”. När de sedan inte svarar så lägger jag till ännu en fråga ”Vart?”. Mamma och pappa tittar på varandra och sedan vänder de sig emot mig. ”England, vi ska flytta till England”.   

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Äntligen klar med första kapitlet, sjukt nöjd faktiskt. :) 

Hoppas på några kommentarer. Vad tycker ni? Dåligt/bra? 

Mitt första inlägg.