Vi satt i den stila stående bilen, Zayn och jag. Jag grät floder. Jag hade sagt till Zayn att han kunde börja köra, men han hade insisterat att vi skulle stå stil i ett tag. Antog att han ville att jag skulle öppna mig. Men det var just det jag inte ville. Jag ville inte öppna mig för en främling som jag inte känner. Och jag känner inte Zayn. Jag vet inte om han är en gullig kille som skulle förstå mig och trösta mig för att han brydde sig. Eller om han skulle utnyttja mig genom att vara snäll och sedan köra hem mig till hans ställe. Jag vill inte tänka på vad som skulle kunna hända.

Zayn la sin hand försiktigt på min axel. Jag vände mig mot honom. Jag visste att jag mins sagt såg förfärlig ut. Min maskara hade kletat ut sig under ögonen av all mitt kliande. Och mina ögon skulle kunna se hur rödsprängda ut som helst. Men ändå titta Zayn på mig som vanligt. Inga skeptiska blickar eller konstiga minner. Bara ren medlidande. Jag vände bort mitt huvud när vår ögonkontakt varade alldeles för länge. Zayn hackla sig och i ögonvrån kunde jag se att han även vände sin blick mot buskarna som var planterade framför bilen.

-       You know, I'll never find a place.

Han vände sig om och titta förvirrat och frågande på mig.

-       I will have this stupid cast for a month or more. I will not be able to gymnastics. And by the time I healed, it’s too late.

Att säga de meningarna var svårt. Det kändes som att det for en knytnäve rätt i magen. En känsla som skrek förlust.

-       Too late for what?

-       Too late to become a elite.

Där brast det, att själv uttala det ord som har följ dig genom åren är hemskt. Min föra tränare sa alltid till mig att det kommer bli något stort av mig, bara jag fokuserar och tänker mig för. Alla vet att gymnastik är en farlig sport. Och jag har alltid tänk mig för, dubbel kollat och fokuserat. Men av ett dumt val som att testa ett hopp du aldrig klarat för, är det sämsta valet du kan göra. Och att det ordet så snabbt kan försvinna ur ens inre. Jag kommer aldrig bli kallad elit. Jag kommer aldrig se mig själv som något stort. Och en sak vet jag, jag kommer ångra den här dagen för alltid.

Zayn hade inte sagt något mer under resan hem till mitt hus. Men vad skulle han säga. ”Förlåt för att din högsta dröm inte kommer uppfyllas” nej det var nog bättre att inte säga något alls. Jag hade sagt till Zayn min gatuadress och han hade vetat direkt var jag bodde. Eller i alla fall var gatan låg. Eftersom att jag inte själv visste var det låg, så var det rena turen att han kunde det. Annars hade jag aldrig hittat hem.

Zayn stannade utanför vårt hus. Ingen säger något, en väldigt pinsam tystnad. Jag bryter den snabbt.

-       Thanks for everything.

-       Hope it heals quickly.

Jag nickar som svar och ett tyst ”bye” kommer ur min mun.

-       Bye Cassie.

Av att höra ett smeknamn som aldrig nämnts eller ens existerat hos mig. Fick mig att vända mig om snabbt med en förvirrad min. Bakom den förvirrade minnen log det glädje. Känslan att jag fanns, att jag på något sätt kände mig speciell. Jag kan inte komma på en endaste person som ägnat sin tid till att komma på ett fånigt smeknamn till mig.

Jag sträcker mig fram mot Zayn och ger honom en puss på kinden som tack, tack för att han får mig att känna mig unik. Men det ska han aldrig få veta. För det är min hemlighet. En hemlighet som aldrig ska brytas.

För att det inte ska bli för pinsamt hoppar jag ut ur bilen, stänger bildörren och fortsätter min promenad mot dörren. Innan jag vet ordet av det så är Zayn borta när jag vänder mig om. Ett leende träder fram på mina läppar och om jag tittat mig själv i spegeln, så skulle jag vara säker på att mina smilgropar synes. Jag låste upp ytterdörren och gick in. Innanför hördes både mammas och pappas röster. Lite nervös var jag. Jag kom för fan hem med en bruten arm. Men all dos av den underbara killen fick mig att få mod. Modet att bara gå in till köket och ställa mig bakom dem. Båda stod med ryggen mot mig. Dem laga mat. Det kunde jag känna genom att dra in den goda doften av curry.

För att få deras uppmärksamhet hosta jag till. Båda vände sig om skräckslagna. Kanske på grund av att jag precis hade skrämt dem.

-       Oh Cassandra, du skrämde oss! Börja pappa.

-       Ja, du får inte göra så, vi kunde fått hjärtinfarkt.

Mamma börja med sitt babbel igen. Hon ska alltid överreagera, alltid.

-       Men herre gud! skjuter mamma ut.

Mamma kommer rusande mot mig med pappa bakom sig. ”Vad har hänt?” ”du kunde ha ringt” Varför ringde du inte?” var en del frågor som kom. Jag andades tungt och skrek till.

-       Snälla!! Sedan fortsatte jag.

-       Jag hittade några skateboard åkare vid en park och jag tänkte testa. Men det gick inte så bra. En snäll tjej skjutsa mig till akuten och där fick jag reda på att min handled var bruten. Jag ringe inte er för jag inte ville större, jag klarar mig. No big deal. Kan vi äta nu?

-       Åhh gumman, du är så klumpig, svarade pappa med ett skratt, medan mamma titta skeptiskt på mig.

Jag vet det var dumt att ljuga, men jag hade inget val. Om jag skulle berättat sanningen skulle de flippa ut. Först för att jag gjorde ett hopp de strängt har förbjudet och för att jag satt mig i ens främmande bil, med Zayn en skum kille. Men ni får medge lögnen var rätt bra.

Vid matbordet satt vi alla och skratta. Vi skratta åt mig, eftersom att det var min högra hand som brutits. Det var en kamp genom att bara få in den goda kyckling grytan i munnen. Men av all underbart skratt kände jag mig bara lycklig. Lycklig att jag hade min familj. Den underbaraste familjen som fanns. Det skulle trots allt kanske funka. Vad är det nu de säger ”Live for today, we’ll dream for tomorrow”.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hola ännu ett kapitel ;) Hoppas ni får en bra dag :D