Scream & Shout - Chapter 21
Publicerat den
Previous: ”Under mina senaste år har jag slösat bort mitt liv på att servera idioter. Och nu när jag äntligen kanske har kommit på något jag kanske kan älska, så ger jag mig inte. Mitt liv går ut på att äta, sova, söka jobb och återigen upprepa dagligen. Jag är trött på att gå runt och inte veta vart jag kommer stå i framtiden” min blick var fäst på henne. ”Och det var väl det ända jag hade att säga” jag reste mig från stolen och var på väg ut ur rummet, när dammen harkla sig. ”Ursäkta, vart är du på väg” jag vände mig förvånat om. ”Du börjar idag unga dam” log dammen. Hon ställde sig upp och räckte fram sin hand ”låt mig presentera mig, mitt namn är Lou”.
Där jag bodde betraktades som den mörka sidan. Om folk skulle få reda på att jag bodde där skulle mitt liv förstöras ännu mer. Mitt jobb låg på den ljusa sidan, alltså väst om London där alla möjligheter fanns.
Oturen la sig över staden när en droppe träffade mig på vägg upp ur tunneln. En tung irriterad suck la sig när jag upptäckte att jag glömt lägga ner det viktigaste i min väska, mitt paraply. Det är behövligt Cassie, vi bor trots allt i London, där det regnar var tredje minut. Jag hade verkligen inte tid för det här, suckade jag.
Jag trotsade vädret och nästan sprang den sista biten till jag såg skylten jag beskådat uppriktigt igår. Sony Music stod det med både stora och små bokstäver högt på höghuset. Höghuset var byggt utav glas och man kunde se rakt in bland alla kontor. Jag sprang den sista biten till ingången och möttes av vakten jag vid samma tid möt igår. Han tittade ner på mig och log ett vänligt leende.
”Ditt namn unga dam”
”Cassandra Lloyd” log jag vänligt.
”Trevligt att träffas Lloyd, ha en bra fortsatt dag” fortsatte han efter han tittat igenom listan han höll i.
”Tack, du med”
Den ljusa atmosfären var det första jag la märke till när jag kom innanför dörren. Folk gick runt i kostymer och snygga kjolar med en pösig vit blus inpå. Min blick drog sig automatiskt ner till mitt eget klädval för dagen. Mina enkla jeans shorts och min stickade kofta över kändes plötsligt inte lika vältänkt mer.
”Där är du ju Cassandra, jag har letat överallt efter dig” snabbt drogs mitt huvud upp för att skåda Lou komma emot mig med ett brett leende.
”Oh shit jag är hemskt ledsen, min bil ville inte starta och så börja det regna, så jag var tvungen att ringa en taxi” ljög jag till det.
”Det är fullt förståeligt, men kom här vi har mycket att ta igen” Lou tog tag i mig och drog in mig i en av hissarna. Hon tryckte på våningen längst ner.
”Vart ska vi” frågade jag tittandes på Lou.
”Mitt ställe” log hon.
”Vad menar du” jag var lite förvirrad, var det inte meningen att jag skulle jobba här.
”Där allt roligt händer” fortsatte hon.
Jag märkte inte förens hon stoppade mig att vi stod framför en BMW. Jag antog snabbt att det var hennes och hon hoppade in på förarsätet och jag på andra sidan. Vädret hade lagt sig när vi körde ut från parkeringen.
”Får jag fråga dig en sak” sa jag uppriktigt när vi svängde ut på en av filarna.
”Absolut, du kan fråga mig vad som helst”
”Okej… Eh, jag undrar bara” Lou tittade på mig vänligt och jag fortsatte.
”Varför jag fick jobbet” hennes ansiksdrag ändrades till bekymrad och jag såg som hon tänkte.
”Du förstår Cassandra, jag har länge letat efter en kollega som är en tjej” jag skratta högt till.
”Är du seriös att det var därför du valde mig”
”Nej, jag mena inte så. Jag menar att när jag pratade med dig så klickade det. Du är en jordnära människa som vill gå in för sitt jobb och det var just det jag letade efter på intervjuerna”
Skuldkänslor börjar välla in över mig och jag började skamset skämmas. Bredvid mig satt en oskyldig kvinna som precis gått igenom en stor lögn. Det kändes jobbigt att behöva säga det jag precis är på väg att säga.
”Du kan lita på mig” med orden sagda lovade jag att aldrig ljuga igen. Men hur lovade man något man inte kommer kunna lova.
”Här kan du se de borstar vi använder dagligen, medan på hyllan där borta ligger de vi bara använder i nödfall då något kanske går i sönder eller om något oplanerat dyker upp” ”All smink ligger i låder trycka i det där skåpet” Lou gick mot skåpet och öppnade för att visa mig hela skåpet fullt med smink. ”Om det är så att du inte hittar eller produkten är slut, så åker vi i vanliga fall till butiken en bit bort” ”Killarna behöver olika Foundations beroende deras hudfärger, men det lägger du säkert märke till efter hand”. Killarna? Jag skakade bort tanken som låg och irriterade mig och återgick till att lyssna till Lou. ”Du kommer för det mesta dels styla här inne, medan jag ett par rum bort har mitt kontor”.
”Vadå, ska bara jag styla” min panna rynkades.
”För det mesta ja” log hon. Lou såg att jag var förvirrad och hon fortsatte.
”Jag fick min dotter för ett år sedan och jag har knappt tid till både styla och skötta all pappersarbete, det är därför du är här” skrattade hon. Min gapande mun fick henne att skratta ännu mer, ”vänta bara tills du träffar killarna, då kommer du trivas”. Det var något med hur hon sa det som förvånade mig. Vem var de där killarna?
Jag stod och packade upp dem nykomna smink produkter som dagligen anlänt, när jag hörde röster närma sig. Med ryggen mot ingången till rummet spände jag mina öron.
”Om jag bara skulle få en enda chans till skulle jag slå dig hårt” oh herregud, slå? Hårt?
”Du skulle ändå aldrig vinna för min höger hand skulle trycka upp dig mot vägen” sedan hörde jag ett skrik, ett mycket högt sådant. Jag sprang ut i korridoren bered på att slå till någon. ”SÄTT NER HONOM” med knytnäven högt upp mötes jag av två killar framför mig. Deras händer var dragna över deras ansikten för att skydda dem själva.
”Snälla, slå mig inte” gnällde en av dem. Medan den andre skratta tyst.
”Fan” svor jag tyst för mig själv, när jag drog ner handen och villade den på min höft.
”Ni kan ta ner era händer nu, jag tänker inte slå er” en röd nyans prydde mina kinder när killarna tittade upp på mig. De hade de vänligaste ögonenen jag sätt.
”Är du säker? För du verkade rätt så skrämmande” skrattade killen med ljust hår.
”Lägg ner, jag trodde ni skulle klå upp varandra”
”Varför trodde du det” frågade killen med det otroliga krulliga håret.
”På grund av det ni sa till varandra” sa jag tyst.
”Tjejen vi pratade om spelet FIFA” blinkade krulltrollet.
Jag kunde inte beskriva så mycket som jag skämdes just nu. Jag hade precis sprungit ut och nästan slagit ner någon på grund av mitt dåliga sinne för humor.
”Jag är Harry” han som avslutat förgående samtal räckte fram handen och hälsade.
”Cassandra” log jag.
”Och jag är Niall” vinkade han andra.
”Så ni är killarna Lou pratat om” fnissade jag.
”Ah tydligen” skrattade Harry. Jag pustade ut och tackade mamma där uppe. Tack så hemskt mycket att du gav mig två otroligt trevliga killar att jobba med. Bland mitt tackande hördes ytterligare en röst som närmade sig.
”Har någon sätt min vita skjorta” ”Niall vad har jag sagt om att röra mina saker” personen som närmade sig var definitivt irriterad och försiktigt vände jag mig emot rösten. Skepnaden var endast några meter ifrån och mitt hjärta började slå snabbare. Det svarta håret och stubben som satt på hans haka och upp var svårt att missa. Jag skulle känna igen honom bara genom att skåda hans händer, de där starka och varma händer som en gång i tiden smekt min kind.
Niall svarade inte och personen upprepade hans namn högt ”NIALL” för att sedan tvärbromsa. Vi båda stod och tittade på varandra. Hans blick i min och jag i hans. Var detta möjligt.
”Cassie”
Rösten som spred sig ut i den lilla korridoren smekte mitt hjärta inifrån. Minnena kom tillbaka, minnena jag hade gjort allt för att glömma. Jag saknade hela han men klarade inte av att se honom. Det blev för mycket. Med blanka kinder sprang jag längst korridoren som skulle leda mig ut. I bakgrunden kunde jag höra den hesa rösten skrika mitt namn.
Här läser du avslutet till Scream & Shout
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När jag var på väg ut ur byggnaden stannade jag till vid Lou's kontor. Det fanns inget som skulle få mig att ändra mig till att jobba kvar. Jag ville bara så lång här ifrån som möjligt. Så långt bort från Zayn jag skulle komma. Andfått steg jag in i Lou's kontor och såg henne sitta vid hennes skrivbord med en bunt av papper framför henne.
"Lou jag slutar" hennes ansikte riktades rakt emot mig.
"Va"
"Jag kan inte jobba kvar här" fortsatte jag.
Innan Lou han svara stormade en person in på kontoret.
"CASSIE"
Zayn hade följt efter mig.
"Du är här" hans ögon vilade i mina när hans röst viskade orden till mig. Jag vände mig snabbt emot Lou och upprepade.
"Jag slutar okej" Zayn såg förvirrad ut även Lou.
"Känner ni varandra" fråga Lou misstänksamt.
Zayn tog tag i mina händer och förde mig till hans famn. Jag kunde känna de starka armarna omfamna mig och de små viskande orden som fick mig att rodna.
"Jag går nu, så jag lämnar er båda två ifred"
Lou gick ut och Zayn låsade på kramen. Våra ansikten var två centimeter ifrån varandra och sen hände det. Zayn lutade sig fram och kysste mig mjukt. För en gång skull i mitt liv kände jag inte för att skrika ut min smärta.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
KOMMENTERA
Omg, din novell är bara awesome =) Sträckläst lite här, halv två på natten... Den här delen, jez... Låt honom bara springa efter och kyssa henne helt fejl och papparazzis får bilder och median får damp. Retarded idéer här, men kan bero på att jag är trött. Btw, igen, din novell är grym.
Lucy xx
Lucy