En stol stod redo med en gitarr på andra sidan reket. Jag hade genom mina år alltid tyckt det var kul att både spela och att sjunga, men har aldrig velat att någon skulle veta av det. Därför hade jag hållit det hemligt, ända tills mamma en gång kom på mig när hon kommit hem tidigare från sitt jobb. Jag hade suttit i soffan och spelat på pappas gamla gitarr som legat gömd i källaren, och sjungit fast Car av Tracy Chapman. När jag spelat klart hade mamma ståt i dörrkarmen med öppen mun och applåderat. Sedan dess har jag fortsatt spela, men bara för mamma och pappa. Inte ens någon släkting vet om det. Så nu idag sitter jag med min morbror och ska för första gången avslöja min högsta hemlighet. Jag hade sen en vecka tillbaka avslöjat det för min morbror, då jag behövde hans hjälp med att sjunga en duett med mig. Sakta börja vi båda spela på gitarren och min morbror börja sjunga.

Klicka här för att höra de sjunga

Det har gått fyra år sedan mamma gick bort. Två år sedan jag flyttade ifrån pappa. Mina två år var tuffa, att hitta ett jobb var svårare än vad jag trodde. Men jag hade turen att befinna mig på det rätta stället, då en skylt prydde det lilla söta kafét att de behövde personal. Jobbet blev mitt på direkten och allt föll på sin plats.

 22 juni 2016

”I en lägenhet ja” log jag vänligt när intervjuaren frågade mig om jag hade egen lägenhet.

”Så Cassandra om jag mins rätt” jag nickade.

”Varför är du intresserad av att jobba som stylist” frågade dammen framför mig vänligt.

”Om jag ska vara ärlig, så vet jag faktiskt inte” skratta jag innan jag fortsatte. ”Jag gillar att hjälpa folk, genom att få de att se bra ut”.

Dammen titta skeptiskt på mig, precis som jag sagt något helt utom detta ämne.

”Jag vet att det kan vara den sämsta jobbintervjun du varit med om, men låt mig bara säga en sak till” mina ögon log ett svagt leende när jag insåg att även hon log.

”Under mina senaste år har jag slösat bort mitt liv på att servera idioter. Och nu när jag äntligen kanske har kommit på något jag kanske kan älska, så ger jag mig inte. Mitt liv går ut på att äta, sova, söka jobb och återigen upprepa dagligen. Jag är trött på att gå runt och inte veta vart jag kommer stå i framtiden” min blick var fäst på henne. ”Och det var väl det ända jag hade att säga” jag reste mig från stolen och var på väg ut ur rummet, när dammen harkla sig. ”Ursäkta, vart är du på väg” jag vände mig förvånat om. ”Du börjar idag unga dam” log dammen. Hon ställde sig upp och räckte fram sin hand ”låt mig presentera mig, mitt namn är Lou”. 

JAG ÄR IGÅNG IGEN!!  

xoxo