Att sitta i en jeep, som måste ha kostat en förmögen het, bredvid en kille som du inte har en aning om vem det är. Och att han dessutom är från det nya landet du precis flyttat till, är en väldigt obehaglig eller snarare pinsam situation. Och att han även ser så himla bra ut, gör inte saken bättre. 

   Killen, eller jag vill hellre kalla honom varelsen, sitter koncentrerad mot vägen. Inte ett ljud kommer ut från min mun. Och inte heller från hans. Det känns nästan som att han får mig att sluta andas. Fast å andra sidan var vi ju på väg till sjukhuset. De kan ju säkert kolla upp det snabbt och smidigt. Av att koppla ur alla tankar om den person som sitter bredvid mig, personen som inte har något namn jag kan memorera in i mitt huvud, så kommer smärtan tillbaka. Smärtan i min arm.  Efter att suttit helt tyst, kommer det ut ett litet pip ur min mun. Killen vänder sig om och studerar min arm, vrider på huvudet och visar medlidande i ansiktet. Sedan tittar han upp på mig.

-       we're almost there. 

”yeah” är det ända ordet som kommer ut ur min mun.

-       You're not from here, are you?

-       No

Genom att jag svarar så enkelt, avbröts den lilla pratstunden. Jag blev faktiskt en aning förvånad att han ens testade. Jag menar så lätt ser jag väl inte ut. Okej jag sitter i hans bil, som är på väg till sjukhuset. Men det är inte så att jag har något val.

   Framför mig börja det träda fram en stor vit byggnad. Väldigt modernt. Killen kör till en ledig parkeringsplats och stänger av bilen. Plötsligt svär killen till ”shit” och vänder sig snabbt om till mig. ”I forgot to introduce myself. My name is Zayn.” Jag blänger på honom och öppnar bildörren med min lediga hand. Zayn gör detsamma. Man kan se på hans ansikte att han är besviken. Jag presenterade inte mig själv. Men varför skulle jag. Vi skulle ju ändå inte träffas igen. Förhoppningsvis aldrig. Dörren öppnades när vi började närma oss och vi gick in. Zayn gick direkt till akuten. Jag stod kvar som ett hjälplöst barn. Hur kunde jag hamna i den här situationen. Först får mina föräldrar för sig att flytta till ett annat land. Och i nästa stund skadar jag mig i mitt nya land. Vad kommer hända näst. Iden om att börja om på nytt och få det bättre, ser ut att rasa ner som stormen.

Zayn hojtar till och min blick vandrar mot honom. Han gör en gest med handen, som tecken på att jag ska följa efter honom. Och det gör jag. När jag väl kommit ikapp honom, så har även en man i vitt rock dykt upp framför oss. Mannen hälsar först på Zayn och sedan vänder han sig mot mig.

-       Hello miss…

-       Cassandra, Cassandra Llyod, svara jag artigt.

-       Well Cassandra how is it?

-       Not particularly good, my arm hurts.

-       Oh I see, lets take a look at it, svarade doktorn vänligt.

Jag följde med mannen in i ett litet vitt rum, som var mindre än mitt eget. Zayn bestämde sig efter mycket velande att stanna utanför. Man kunde se i honom att han var en aning nervös. Lite konstigt, men på något sätt fan jag det gulligt.

Jag hängde av mig min vinterjacka på en stol bredvid den där sängen de har på sjukhus. Sedan stod jag där som ett fån.

-       You can sit here, sa mannen och klappade på sängen med ena handen.

Jag hoppade upp på sängen med stöd av min ena hand. Mina ben nådde inte ner till marken, så de dinglade fritt, fram och tillbaka av nervositet.

-       I will feel a bit on the arm, and then you will tell where it hurts.

-       Okey, svarade jag motvilligt.

Doktorn börja uppifrån och ner. När han når min handled gnäller jag till.

-       Well young lady, you’ve broked your wrist. I have to put on the plaster, for it to be able to heal.

Doktorn börja göra iordning, tog fram saker som behövdes. Jag satt där förstelnad. Ögonen börja vattnas.

-       How long will it be on? Frågade jag med min grötiga röst.

-       Probably a month or more.

Min mun stod vidöppen.

-        It is really bad, fortsatte han.

Varför, varför ska det här hända mig. Allt är förstört. Och det värsta är att det knappast är mitt fel. Jag hatar mina föräldrar för att de drog med mig till fucking England. Jag hatar den bitchen som utmana mig till att förstöra hela min framtid. Jag hatar killen med namnet Zayn. Varför? Jo för att så fort jag kommer sätta min fot ur det kalla lilla rummet, kommer han vara den första personen som jag ser.

 --------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 Här kommer äntligen det fjärde kapitlet!! Förlåt, förlåt och ännu ett förlåt. Har verkligen inte varit på skrivhumör. Men nu är jag så kapitel 5 kommer ut imorgon klockan 17.00 :D 

Kommentera gärna vad ni tycker. Vi kan säga 2 kommentarer så kommer kapitel fem ut tidigare. :P