Har hänt:

Jag tar tag i fåtöljens räcke och ställer mig upp bestämt, tittar allvarligt på dem och börjar gå mot trappan. I bakgrunden hör jag de båda sitta och viska. Med första foten på trappsteget, hör jag mamma säga lågt, ”Vi ska flytta”.

Jag vänder mig snabbt om och utbyter en blick med båda, ”VA!?”. När de sedan inte svarar så lägger jag till ännu en fråga ”Vart?”. Mamma och pappa tittar på varandra och sedan vänder de sig emot mig. ”England, vi ska flytta till England”.  

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Tanken att de berättar det en vecka innan, fick mig att må illa. Jag fick en klump i halsen och var tvungen att fortsätta upp för trappan för att sedan bege mig till toaletten. Varför jag tog toaletten uppe, var för att den la närmast. Med spring i benen närmar jag mig dörren. Öppnar och lutar mig över toalettsitsen. Hostar och försökte få upp den ända mat som legat i min mage under dagen, nämligen min macka som jag åt till frukost. Till sist kom det upp. Tårarna bildades och floder började rinna. Inte på grund av tanken att vi ska flytta, utan hela dagen, hur misslyckat mitt liv är. Fotsteg börjar höras utanför och mamma kommer inrusade.

-       Nu har det gått för långt! Skriker hon ut i luften.

Svagt börja jag hosta och min mage börja knippa igen. Jag orka inte mer. Varför jag?

-       Hör du vad jag säger Cassandra?

Allt börja snurra runt och mitt hjärta börja slå snabbare. Jag har aldrig haft den här känslan förut, känslan av sötsak och luften sätts på prov. Med min suddiga syn ser jag fortfarande mamma, sittande precis framför mitt huvud. Hon har en min som bara tyder rädsla. Hennes mun rör sig, men det kommer inget ljud från den. Det ända jag kan tyda är att det hon säger/ skriker är riktat ut mot världen. Världen som jag inte längre ser. Mitt huvud blir tyngre och tyngre, så att jag knappt kan hålla det uppe. Synen försvinner och minnet bleknar bort.

Hastigt satt jag mig upp i soffan, tittade mig runt omkring. Mamma och pappa sitter i varsin fåtölj och sover framför mig. Jag vet exakt vad som har hänt. Jag svimmande av, på grund av lågt blodsocker. Vi alla viste att den här dagen skulle komma. Men ändå stoppade vi det inte. Och nu ligger jag här inbäddad i mitt rosa täcke i soffan, och mina föräldrar är så oroliga att de ligger sovande vid mig. Hur kan jag utsätta min familj för det här? Ingen familj vill gå igenom att ens barn lider av ätstörningar.

En vecka senare…

Det sista av packningen ligger i taxin och är redo att köra oss till Malmö Airport.

   Om du undrar vad som kommer hända med våra möbler, så har mina föräldrar bestämt sig för att leveransen av möblerna hade kostat dubbelt så mycket som att köpa ny till det nyblivna huset i Bradford. Och just det, byn vi flyttar till heter Bradford. Sanningen till att vi flyttar ditt är för att pappa har fått ett erbjudande att förflyttas från hans jobb, säg mig inte vad han jobbar med, för det har jag ingen aning om. Inte för att jag bryr mig heller. Men i alla fall tog pappa tjänsten, för att England alltid har varit hans stora dröm.

   Mamma är sist ut ur huset och närmar sig taxin, öppnar den vita bildörren och sätter sig i baksätet bredvid mig. Pappa sitter där framme. Stämningen i bilen tjuter av spänning. Jag är helt säker på att min familj känner precis som mig. Att det här kommer bli en ny start, vi kan börja om och glömma alla tråkiga problem som uppstod här i den stora staden Malmö. Och istället förflytta alla glada minnen till vår nya hemort Bradford.

På grund av snön som ligger täckt över hela Malmö, tar det lite längre tid att komma fram till flygplatsen.

Framme i Bradford…

Resan var dryg, men äntligen kunde man vakna till och känna sig utvilad av resan. Taxin stannade utanför ett mysigt och stilrent hus. Faktiskt i min smak. Fast å andra sidan så vet jag att mamma och pappas smak är bra.  Till exempel man kan alltid lita på dem när det gäller födelsedagspresenter eller julklappar, för de prickar alltid in i ens smak.

   Huset är målat i brunt vitt och det hänger redan dekoration till inkommande julafton. Sakta öppnar jag bildörren och känner direkt snön som tränger sig in i skon. Eftersom att snön i Sverige inte är så hög, behöver man inte höga skor. Men här i England kan man se att det hittats hit snö med mängder.

   Packningen leds in i huset och jag bestämmer mig att titta runt om. Så tidiga som mina föräldrar är så är allt redan möblerat och juldekorationerna är redan uppe, fast det är trots allt bara en vecka till jul. Man kan se att vi älskar stilrent. För det mesta av färgerna man kan se är vitt. Rätt smart ändå.

-       Var kan jag hitta mitt rum? Frågar jag spänt med hoppet att vitt inte ska va färgen på mitt rum.

-       En trappa upp och sedan första dörren till höger, svarar pappa nöjt.

Hur kan man vara så nöjd, för att han kan hela huset utantill.

   Jag följer pappas vägbeskrivning och kommer upp på ovanvåningen. Lika vitt här uppe med, suck. Ställer mig framför dörren och håller tummarna. ”Låt det inte vara vitt, låt det inte var tråkigt”. Sakta sträcker jag fram handen och trycker ner handtaget. Samtidigt när jag öppnar håller jag mina ögon stängda, för att göra hoppet större. I mitt huvud räknar jag spänt ner 3, 2, 1 och så öppnar jag ögonen. Det ända ord jag får ut ur mig är ”Wow”. Framför mig ser jag ett trä svart rum med orange detaljer. Exakt ett sådant rum jag pratat om där hemma om att jag ville ha. Det var länge sedan, men att de kom ihåg.  Bakom mig hackla sig någon och jag vänder mig om.

-       Gillar du det?

Där stod mina föräldrar med de allra största bussiga flin på läpparna. Jag log mot dem och omfamnade dem i en gruppkram.

-       Skojar ni med mig? Jag totalt älskar det! Skriker jag av glädje.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så nu är de inflyttade. Ett underbart mellankapitel, som jag kallar det. :)

Kan LOVA er att imorgon hettar det till...