"Plinggggding" hördes det från min nyinköpta väckarklocka, som lyser mer än vad en sol gör under sommaren i Sverige. Jag hatar måndagar, så jag har inte tanken på inom tjugo minuter att röra vid den klockan eller ens höra på mammas skrik nerifrån. Om hon nu vill ha upp mig kan hon lika bra gå upp för den steniga trappan som isar i fötterna bara man sätter sina barfota mot den. Men tydligen så är det alternativet inget för henne, så det är bara att ta sin mjuka rosa kudde och gömma sitt huvud under den.

"CASSANDRA, gör dig klar och kom ner nu!" jag vaknar till, av mammas galna skrik, och man kan höra bara på hennes röst att hon inte är på bra humör. De är väl bäst att jag hoppar in i duschen. Jag snappar upp min rosa handduk på vägen till toaletten och börjar ta av mig min rosa pyjamas därefter. Just det jag har nog glömt nämna att rosa är min favorit färg. Lite konstigt i med att jag alltid har framstått som den tuffa tjejen med inga vänner. Men på något sjukt sätt så talar den färgen till mig. Vist det låter helt sjukt, så bli inte rädda nu. Jag är inte mentalsjuk, har bara en aning fantasi uppe i mitt galna huvud. 

Så småningom när jag börjar bli klar med intvålningen och inpackningen, så skyndar jag mig ut ur duschen och går tillbaka till mitt rum som ligger i andra delen av ovanvåningen. Är inte toaletter menade att ligga nära sovrummen, så att det ska vara lättare att hitta ditt om man behöver gå under natten? Nej tydligen inte i vårt hus. 

Det finns verkligen inget i min garderob. Det enda som ligger slängt i garderoben är mina träningskläder, som jag har så mycket av. Det var igår som jag fick tiden att rensa där inne. Och nästan halva eller mer än halva åkte ut. Antingen var det för stort eller för slitet. Ja, ni tjejer vet hur det är. Så det enda man hittar i min garderob är två par jeans, aning färdig använda T-shirts och mina sköna stickade tröjor. Men snabbt ska det gå, så jag tog det första jag fick syn på, mina svarta jeans, min jeansskjorta och en stickad tröja över. En mysig outfit. Sedan går jag fram och tittar in i spegeln som hänger på vägen precis framför min enkelsäng. Mitt blötta, nästan svarta hår hänger ner över axlarna. Mitt hår är egentligen inte svart, men alla vet ju att ens hår blir mörkare när man har duschat. Jag tar fram fönen och börjar föna mitt hår. Efter en stund börjar min bruna nyans träda fram, och man kan se mina naturliga slingor. Håret är nog det ända jag är nöjd med av hela mig. Mammas skrik hördes ännu en gång i huset och fick mig att komma tillbaka till verkligheten. Snabbt skyndade jag mig ner från den "kalla trappan" och vidare in i köket där jag fick syn på ett uppdukat frukostbord. Fattar inte mamma att jag har slutat med sådant här, att kränga i sig. För att lyckas måste jag håla måttet. Och jag ligger redan på gränsen. Lugnt och sansat sätter jag mig ner bredvid mamma och tar en macka. Tänker lite på om jag idag ska ta smör på den eller inte, eller det kanske räcker med bara skinka på. Jag håller mig till det sitta alternativet och lägger på en skinkbit på min lingongrova. När jag sedan tittar upp så möter jag mammas blick, den talar till mig på både ett chokat och ledset sätt. "Vad?" skriker jag lågt mot henne, "Du kan inte göra så hör mot din kropp", "Det är min kropp, jag bestämmer själv vad jag vill göra med den. Så varför lägga dig i?" skriker jag ännu en gång mot henne. Mamma blir mer chokad och sitter bara tyst i några minuter. "Vi måste prata om en sak sen Cassandra", "Vad?" svarar jag uppkäftigt. "Vi tar det ikväll, när pappa är hemma", "Jaja okej" svarar jag och går ifrån matbordet. För att ge mamma ett tecken på att jag är sur, så skiter jag i att ta undan min talrik. Hon hatar verkligen när man inte kan duka av ifrån sig. Och att reta upp mamma är det bästa man kan göra om man vill visa sin ilska. 

Bussen skaka till och så var man ännu en gång på veckans start vid skolans infart. Skolan som jag så längtar att få sluta till sommaren. Men till dess måste jag vänta de sista dagarna in till jullovet, som bara är 2 veckor, och sedan hela nästa termin. Inte så excited.

Med raska steg går jag in i byggnaden och raka väggen till mitt skåp som ligger i andra korridoren, längst mot rektorns kontor. Skåpen är gröna och står som hel skåp. De är faktiskt rymliga. En sak skolan har som är positivt. Jag vänder mig snabbt om och får syn på Dennis som kommer emot mig. ”vafan vill han nu” tänker jag. Dennis är den personen som alla tjejer avgudar, men han är också den som är elak och håller på med alla. Hans äckliga sliskiga hår som bara skriker att få bli tvättat från all vax. ”Hej snygging” hör jag han säga mot mig. ”Vad vill du?” frågar jag honom snuttigt. ”Nära dig hora” viskar han mot mitt öra. Min kropp stelnar till och mina muskler börjar sakta spänna sig. Jag är så nära på att slå han rätt i ansiktet. Jag vänder mitt huvud mot hans och håller blicken fäst mot hans ögon. Han lutar sig närmare för varje sekund och när han bara är några mm ifrån mina läppar, förbereder jag en loska och spottar rätt i hans huvud. Ett argt skrik hörs i hela korridoren. Folk vänder sina dömande blickar mot oss. Men jag kan inte se en enda blick riktad mot Dennis, kanske för att alla står på hans sida. Jag känner tårarna bränna i ögonen och snabbt vänder jag mig mot mitt skåp och tar ut historia boken, till första lektionen, och går sedan iväg med bestämda steg. Att vissa sin svaghet är det sista du ska göra.

Skolan når sitt slut och bara efter den här vanliga dagen vill jag hem. Hur jag kunde hamna i den här krisen har jag ingen aning om. Att tycka synd om sig själv är inte tillåtet, men i den här krisen kan man väl ha lite medlidande. Jag var aldrig den personen som sprang runt och lekte ute på lekgårdar och sånt under min barndom. Jag satt hellre inne i det varma och rita eller pysslade för mig själv. Hur gymnastiken kom in i världen, var mamma som ordnade. Hon tyckte väl säkert att det var onormalt för en liten tjej att vara ensam under dagarna. Så hon fixade in mig på min nuvarande klubb och jag fick intresse snabbt. Och nu när jag äntligen har chansen att tävla på riktigt, tar hon inte mig på allvar.  

När jag kommer hem till vårt hus, står både mammas och pappas bil på infarten, så det betyder att båda är hemma, så intressant eller bara uttråkat. Jag låser upp dörren, tar av mig mina skor och jacka vid sidan och sedan går in i vardagsrummet, där både mamma och pappa sitter nersjunkna i soffan. ”Hej Cassandra” hälsar pappa glatt medan mamma sitter mer spänd. ”Vad är det ni skulle säga?” frågar jag och sätter mig samtidigt ner i fåtöljen mittemot dem. De båda sitter tysta som att de inte har något att berätta. Men jag vet att de har något på gång.

-       Cassandra, hur har du haft det i skolan idag? Frågar pappa genom att bryta tystnaden.

-       Som vanligt, pustar jag ut.

-       Hur är det? Ställer pappa som fråga därefter.

-       Det är bra, varför skulle det inte vara det? Frågar jag tillbaka.

-       Nej, mamma sa innan att du knappt hade ätit något i morse.

-       Men fattar ni inte, jag får inte äta!! skriker jag ut. 

-       Ja vi vet, gymnastiken är viktig för dig, men du ska väl inte sluta äta bara för det?

-       Kan ni komma till saken, var det de här ni skulle prata om? För då kan jag med glädjes gå härifrån.

Jag tar tag i fåtöljens räcke och ställer mig upp bestämt, tittar allvarligt på dem och börjar gå mot trappan. I bakgrunden hör jag de båda sitta och viska. Med första foten på trappsteget, hör jag mamma säga lågt, ”Vi ska flytta”.

Jag vänder mig snabbt om och utbyter en blick med båda, ”VA!?”. När de sedan inte svarar så lägger jag till ännu en fråga ”Vart?”. Mamma och pappa tittar på varandra och sedan vänder de sig emot mig. ”England, vi ska flytta till England”.   

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Äntligen klar med första kapitlet, sjukt nöjd faktiskt. :) 

Hoppas på några kommentarer. Vad tycker ni? Dåligt/bra?