Har hänt:

-       Were you there?

-       Yes, I usually hang out there on weekends.

-       But promise you will not tell it to anybody it was me? Okay?

-       I promise, pinky swear.

Zara sträckte fram lillfingret mot mig. Höll det där framme för att vänta på mitt tecken. Jag gjorde detsamma och krocka mitt lillfinger med henne.

-       Pinky swear.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

                 

Jag såg konstigt nog, framemot att gå till skolan den här tisdagsmorgonen. Dagen efter jag möt Zara. Zara som hade ändrat min uppsyn på vänskap. Hon var ett tydligt exempel på en bra vän som behövdes. Det strålade fullt med glädje runt om henne. Och det ända hon såg framför sig, var ännu en spännande dag hon skulle uppleva. Den inställningen jag hade letat efter.

   Igår kväll hade Zara skickat ett meddelande till mig. Meddelandet löd om att ett stort känt band skulle komma till skolan idag. Och att en av killarna i bandet hade gått på ”James high school” innan. Skolan jag gick på nu. Nyheten väckte inget större intresse hos mig. Därför hade jag inte ställt någon fråga eller varit ett dugg nyfiken på vem de var. Det jag svarade tillbaks var ett kort svar, ”vad kul”. 

Temperaturen hade höjts under natten och det stod på -10°C ute. Min kropp skakade till när jag tittade mot mitt sängbord där en termometer satt och visade graderna. Tanken på att gå till skolan var inte ett alternativ. Med darrande ben skuttade jag ner ifrån trappan och ännu en gång mot köket, som jag gjorde varje morgon. Spänt på förhoppningar att någon av pappa eller mamma skulle vara hemma. När jag kommer in i köket, ser jag pappa stående och plockar undan disken från igår kväll. Han får syn på mig och träder fram ett stort vitt leende på läpparna. Pappa vet att jag inte är den bästa morgon människan, så därför försöker han alltid muntra upp mig genom att visa ett leende och vänta på att jag ska börja samtalet. ”Skulle du vilja skjutsa mig till skolan idag?” frågade jag med en medgivande röst och såg upp med blinkande ögon. Jag borde sätt ut som en hundvalp vid detta lag. En bedjande ynklig hundvalp som sträva efter hjälp. Pappa skratta till och nicka. ”Allt för min lilla ängel” svarade han med det sista skratt som fanns inom honom. ”Taxin går om en halvtimme” fortsätter pappa. Nu var det min tur att börja skratta.

Jag hade rätt om att det skulle vara för kallt att gå till skolan. För jag han inte mer än att gå ut från vår port innan frosten nådde mig. Även om jag hade min tjocka vinterjacka, trängde kylan in sig. Jag drog över en bit av min vinterjacka över min brutna arm, eftersom jag inte hittat en endaste vante som passa. Pappa märkte också av det och ruska till huvudet. Om ungefär ett år skulle mamma och jag kunna kalla honom en äkta flintgubbe. Lite synd om honom var det, nu när han glömt ta på sig sin mössa.

   Det tog ett tag innan bilen börja rulla, eftersom pappa var tvungen att skrapa bort allt frost som satt på fönsterrutterna. Och med den tiden, passa jag på att värma upp bilen. Det var skönt att vara barn ibland. Som i den här situationen. Som pappa skulle aldrig tvinga mig att stå ute i kylan och skrapa, istället lätt han mig sitta i den varma bilen och vänta. Jag kolla klockan snabbt och insåg att tiden hade gått alldeles för snabbt. Klockan visade redan 08.50 och vi börja prick nio. Med min vänstra hand knacka jag försiktigt på fönsterrutan längs fram. Och pappa signalerade att han snart var klar. Men det var inte det svaret jag förväntade mig. Klockan slog 08.58 och jag hade verkligen panik nu. Bilfärden till skolan skulle ta minst 5 min och vi hade inte börjat röra på oss än. Jag banka ännu en gång och pappa kom inrusande i bilen. ”Fy vad kallt det är” huttrade pappa. ”Kan vi köra nu? Jag skulle varit på skolan för 5 minuter sedan nu” svarade jag irriterat. ”Yes my lady” svarade pappa med ett skratt och startade bilen. Ett skratt nådde mig med, eftersom att jag kom på mig själv låta alldeles för mycket lik mamma.

”Tack för skjutsen” skrek jag högt efter mig när jag var på väg ifrån infarten till skolan. Utan att titta mig för gick jag rakt in i någon. ”Urh” personen var biffig och stor. Jag hade ofta blivit mobbad över min långa längd, som låg på 1,75. Men i det här laget var jag tvungen att höja mitt huvud för att få någon syn på personens ansikte. Ansiktet sa mig inget. Det var spänt, men efter en stund utbredde ett leende, ett fejk leende. En sak jag hade lärt mig under min gång i Sverige, var att jag snabbt och enkelt kunde urskilja om personen log eller bara gjorde det för att den hade rättigheter.

   Istället för att le tillbaka, fortsätter jag min färd mot ingången. Jag låg risigt till, på grund av den långa frånvaron som skulle sättas. Exakt 20 minuters försening.

När jag kom fram till mitt gröna skåp, kom jag på att jag inte hade någon aning om vilket ämne första lektionen var. Och det resulterade att jag inte kunde välja vilken bok som skulle medföljas. Men turen fanns ändå med mig, eftersom att Zara hade nämt igår i meddelandet att vi skulle va i sal 200. Men nästa problem kom upp att jag inte viste var den salen låg. Men på att tyda att 200 var ett högt tal, så gissade jag på att det låg några trappor upp. Utan att ta ut någon bok från skåpet, stängde jag det. Begav mig sedan några trappor upp.

Mina förbommar att det här skulle gå lätt, var borta. Det var totalt omöjligt. Inte en endaste nummer låg nära 200. Det hade dygd upp 300 och över. Men jag viste att på första plan låg det vid 100. Jag gick med mina svaga steg ner från alla trappor jag sprungit upp för och nådde min start. Korridoren var lika tom som den varit för 10 minuter sedan. Inte en endaste kotte sågs till. Frustrerad blev jag och sparkade in min fot i vägen. Men ångrade mig därefter, för det växte upp en smärta i min stackars stortå. Jag skrek till av frustration och satt mig på närmaste bänk. La mitt huvud i mina händer och försökte tänka till. Sedan slog jag själv i huvudet. Hur dum får jag va. Jag tog upp min Iphone och slog in Zaras nummer.

Zayn perspektiv 

London hade varit lika bra som alltid. Men att komma hem till sin hemort, där du födds och hela din släkt fanns, fick mig att känna riktig glädje. Jag saknade dem så mycket. Efter framgången i x-factor hade jag tagit mitt pick och pack och flyttat till London för att lyckas med mitt band One direction. Killarna hade blivit min andra familj och vi stöttade varandra. Alla hade fått lämna sina familjer bakom sig. Men jag hade kommit över det, vi hade tråtts allt levt så här i snart 2 år. Men ändå fick jag varje gång ett rus av lycka när jag nådde gränsen till Bradford.

   Min polare Danny hade tjatat på hans rektor om att One direction skulle spela på James high school som en start på den nya terminen. Rektorn hade övertalats och jag hade skriket av glädje när vi hade fått förfrågan. Jag hade innan gått på james high school innan hela framgången uppkom och jag saknade skolan faktiskt lite. Konstigt att säga, jag vet.

   Vi befann oss därför i en bil mot Bradford. Vi hade även fått beskedet av vi skulle ta en liten paus efter framträdandet. Vi skulle alla dra hem till våra familjer. Så jag skulle stanna kvar i Bradford, när de åkte hem. Ett positivt besked för mig, eftersom då skulle jag få tid att leta upp Cassandra. Tjejen jag träffade för 3 veckor sedan. Hon var så vacker och hennes sätt att titta på mig. Jag var helt säker på att hon inte kände igen mig, för vem gjorde inte det i Bradford. Jag hade ju under hela min barndom levt där som den badboy alla kalla mig. Men när jag skulle hälsa på henne innan min färd skulle dra sig tillbaks till London, var hon inte hemma. Hon hade åkt till Sverige. Så jag överlämnade nallen och gick min väg. Med inställningen på att aldrig möta henne igen.   

Paul stannade bilen och vände sig om emot oss. ”We’re here guys”. ”Can you please carry me to the entrance” medgav louis. Paul svarde med ett skarpt nej och louis fortsatte ”There was no specific issue”. Paul himlade med ögonen och gick ur bilen. Vi andra traska efter honom.

Framträdandet skulle äga rum på 200 plan nu direkt på morgonen. Det skulle börja med att vi skulle vara med på en musik lektion. Men senare under dagen skulle vi uppträda i aulan. Vi var där rätt så tidigt och fick vänta in alla eleverna. De blev klart paffa när de fick syn på oss, men fortsatte som vanligt därefter. Paul gick och skulle hämta Naills gitarr ute i bilen och vi blev lämnade ensamma med resten av klassen. ”Zayn!” Danny kom emot mig med buss i ansiktet. Han omfamnade mig och gjorde vårt handslag, sedan gick han vidare till Harry, Liam, Niall, Louis och hälsade.

   Lektionen började och vi gick igenom höga toner och hade allmänt kul. Jag fick lite panik eftersom att jag inte hunnit gå på toa efter ankomsten och var tvungen att ge en signal till Liam om fallet. Liam nicka och jag kuta iväg. Med mina raska steg gick jag upp för trapporna och kom upp till första plan. Jag gick mot toaletterna som låg i slutet av korridoren, men tvärstanna när jag lyfte min blick.

Cassandras perspektiv

Mina händer knappa in meddelandet till Zara och tryckte på skicka. Min annars så nedböjda ryck, sträckte jag upp och luta den istället bakåt mot vägen. Min blick vandrade över korridoren, då den fastnade på en person som kom gåendes emot mig. Killen såg ner i marken och fortsatte sina steg framåt. Men jag höll kvar mina ögon på honom. Han höjde huvudet och titta rakt in i mina ögon. Det var han, hans underbara mörka ögon, hans perfekt stylade hår. Det var Zayn.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fick verkligen sluta där, men ni kan se framemot nästa kapitel ;) 

3 underbara kommentarer till nästa :) <3