---

Måndag morgon

Känslan var obeskrivlig, mjuk, passande och fridfull. Att vakna upp utan det jäkla bandaget runt handleden andre morgonen i rad, var det underbaraste jag hade varit med om. Att man hade möjligheten att rulla runt i sängen hur man ville, utan att en speciell mittpunkt skulle värka efter en hastig rörelse. Skrattet som uppstår när man upptäcker att du äntligen kan klia dig på ryggen utan några problem att nå.

Morgonen skulle inte innehålla något spår av stress eller sysslor och det skulle hålla i en vecka framöver. Mamma hade direkt ringt till skolan och krävt en till vecka för att återhämta mig. Hon var antagligen rädd för att jag skulle svimma av i skolan igen eller ännu värre "inte äta någon mat". Hon ville behålla mig hemma så mycket som det gick.

Min blick studerade rummet och fann shortsen liggandes i hörnet vid min tvättkorg. Jag vet att det är vinter ute, men tycker det känns skönt att kunna gå inomhus med tankarna om sommaren. Så därför klär jag mig rätt kalt inomhus.

Med min pyjamas på, går jag ner med hoppande små glädje skutt, riktat för att slänga mig i soffan framför teven. Mina steg börjar närma sig och i det sista hörnet tittar jag bak och slänger mig ner i soffan. Den mjuka delen, jag som alltid har känt när jag ramlar ner, var nu istället knölig och hård. Ett svagt ljud kunde tydas under mig och jag var lika snabbt upp från soffan som ner. Min rygg trycktes mot väggen, samtidigt som jag utbyte ett högt skrik, "FÖR FAN, ÄR DU HELT... OHHH". Zayn dämpade sitt skratt genom att hålla sin ena hand för att täcka munnen och den andra för att täcka ögonen. 

"Det. är. Inte mitt. fel. att du hoppar på mig" små ord kom ur honom, även fast skratten fortfarande ekade.

Jag gick emot honom och satt mig bredvid honom, "du kan ta bort händerna nu".

"Är du säker? blev rätt skrämd av ditt ansikte" skrattade han.

"Vad är det för fel på mitt ansikte" jag smekte min hand över min kind och försökte känna om jag lämnat kvar en fläck tandkräm eller om ansiktsmasken fortfarande satt på.

"Jag bara skämtar med dig Cassie" skrattade Zayn till när han tagit ner händerna och sätt hur jag chockat letat efter fel.

"Inte kul" och så smal jag till honom hårt på armen.

"Aj, det gjorde ont"

"Du ska tåla sådant" flinade jag till med en blinkning riktad emot honom.

Zayn hosta till "varför ska jag de"

"Har du sätt på dig själv" Zayn titta på mig, de där underbara mörka ögonen. Jag slet snabbt bort ögonkontakten efter tänkandet och en svag rodnad spred sig över mina kinder. Gud, han såg bra ut och de där musklerna, ahh. Nej Cassandra sluta nu!

"Är jag så ful" skratta han.

"Asså jag menar dina muskler, du borde tåla tjejer som slår dig" amen snälla kom jag inte på något bättre att säga. Wow så smart jag är, not.

"Så du har kollat in mig" fråga Zayn med det bredaste leendet på läpparna. 

Säg något smart, kom på något smart. Cassandra va smart för en gångs skull, snälllllaaaa.

"Eh... du sa att du var med i ett band" med de log jag brett och hoppades innerligt att han skulle skippa det andra och fortsätta konversionen inom det nya ämnet. Som min önskan precis slått in så log han gulligt och svarade på min fråga.

"Ja, One direction heter det" 

"Är ni stora" jag log lömskt mot honom.

"Haha, om du kallar världens största pojkband stora, så ja det är vi kanske" han titta lömskt tillbaka på mig och vi båda brast ut i skratt.

"oj, det är stort" sa jag krävande.

"Snacka om stort och en annan sak som också är stora, är ju mina muskler" det där var en sådär pick för mitt babbel och blicken han gav mig var obeskrivlig, eller rättare sagt retande.

Vi hade lämnat konversionen bakom oss och istället satt på teven, för att finna Family Guy. Våra ansikten satt som förstelnade och studerade efter ett roligt skämt skulle komma upp, så vi båda kunde skratta. Och som väntat lämnade skratten våra munnar var andre sekund. Men mellan all skratt och babbel från teven, hördes svagt ljud från min mage. Zayns ansikte vändes som vinden och studerade mig.

"Är du hungrig" 

"Nej, det är lugnt" svarade jag menande. 

"Kom" sa Zayn och drog upp mig från soffan, "jag ska göra nutella macka till dig" fortsätter han.

Ett skratt lämnade mig och fortsätter ända vägen in till köket, där Zayn helt plötsligt, läger sina händer runt min midja och bär upp mig och sätter mig på buffen. Min blick blev som förvånad och förvirrad.

"Du stannar här och jag jobbar" han pekade där jag satt och började smått ta fram ingresserna, så som nutellan och brödet.

Var det möjligt att Zayn precis höll mig runt midjan. Det var både en god sak och en åt det sämre. Jag ville inte ha någon, inte nu. Men han kanske inte mena det på det sättet. Han ville trots allt lyfta upp mig och sätta mig på buffen. Det är väl normalt, eller?   

"Två nutella mackor gjorda av den enastående Zayn är klara" 

En tallrik sates bredvid mig och som han sa så låg det två mackor på. Hur i helsike skulle jag orka de två. Min blick gick ifrån tallriken upp till Zayn. Ett leende trängdes fram på mina läppar. för att vissa min tacksamhet, även fast jag egentligen mer än gärna skitit i den här onödiga måltiden.

Båda hade dekat efter måltiden och slagit oss ner i soffan igen. Mackorna hade fått tas med länge, men till sist gav Zayn upp och hjälpt mig att äta upp dem. Och nu la vi här båda belåtna och mätta, med två magar som puttade ut. Zayn hade fällt bak sitt bakhuvud åt stödet bakom och lagt upp sina ben på soffbordet, medan jag lagt upp mina ben över hans lår och lagt mig bakåt för att kunna sträcka mig i soffan. Sedan slumra jag till. 

Den smattrande regnet utanför fick mig att öppna mina ögon och irriterande sucka över min ryggvärk. Ställningen var inte den bästa och synen utav Zayns fick mig att tycka synd om honom. Han måste ha mycket värre ont, när han vaknar. En rysning går genom min kropp och snabbt tar jag fram den rosa filten bakom mig och lindar om mig. 

Tankarna kom tillbaka om beröringen. Jag var förvirrad. 

Zayn hade på sig ett par slitna ljusa jeans, som satt perfekt på honom. En vit t-shirt klädde honom till och såklart hade han ett par svarta strumpor till. Jag fnittrade till, när jag själv kom på att jag precis studerat hans strumpor av alla saker. Men det var något speciellt med honom, som fick mig att studera varenda föremål som satt på honom eller i hans närhet. Det som oroade mig mest var att han var omtänksam, han brydde sig verkligen om mig. 

Evigheter gick, men Zayn hade inte rört sig ett smack. Han la där stil som vanligt, under den timmen som gått. Plötsligt fick jag en ide. 

Tillbaka kom jag med en svart tuschpenna i handen och med det största lömska flinet i ansiktet. Försiktigt lutade jag mig fram bakom honom, över hans huvud. Locket klickade av och min hand fördes över, i riktning mot under näsan. 

Resultatet blev bättre än vad jag väntat och framför mig kunde man se en enkelmålad mustasch.

Zayn gäspade och drog upp sitt huvud. Hans blick fördes över till det ställe jag legat innan på. Men utav mitt försvinnande tittade han ut över hela rummet för att leta efter mig. Men jag hade tagit sats och slängt mig ner bakom soffan med skrattet placerat för att explodera. 

"Cassie"

"HALLÅ CASSIE"

"Det här är inte roligt längre"

Han gick runt i hela huset och skrek efter mig, men det bussiga leendet hade lämnat honom och hade nu istället ändrats till panik. 

"Omg, omg Cassie" hans mummel hördes ända fram till mig från hallen, där prassel börjades höras. Men sedan brast det ut i ett skrik. 

"VAFAN, DIN JÄVEL" en sak var säkert, han hade sätt mustaschen. 

Jag reste mig och gick för att möta honom med skrattet. Inte långt efter stod han framför mig med en sur min. 

"Det växer snabbt, inte dags för rakning" blinkade jag.

"Du tycker det är roligt" jag nicka med hela huvudet. 

"Så tycker du det här också är kul" med det tog han tag runt min midja ännu en gång och slängde upp mig på hans rygg, bar över mig till soffan och slängde ner mig.

"NEJ, SLUTA" skrek jag. 

Zayn satt sig över mig och kittlade järnet av mig. Kittla var det värsta jag visste, men i det här läget kunde jag bara skratta och vråla utan att något skulle ta stop. 

Men tankarna låg någon helt annan stans, nämligen the fact that Zayn satt över mig. 

Först och främst vill jag bara klargöra att jag vet att ingen "har hänt innan" text syns ovan. Men det beror på att det kändes onödigt, i med att inget speciellt hände i förra kipitlet, som kan förknippasmed det här. 

Men i allafall hääääääärrrr har ni det låååååååååånngggggggaaaaaa kapitlet, som tog hela kvällen att skriva, men jag gjorde det för er.

XOXO

FÖRLÅT!!!

Som ni säkert redan har märkt, så har jag legat efter med uppdateringen. Kan bara skylla på den uttråkade skolan som håller en sysselsatt hela TIDEN! Kan inte mer än säga att det tar kål på mig. Uppsatser hit och ditt, upp och ner, bak och fram. Ja, jag försökte skoja till det där Haha. Men i alla fall, det jag försöker komma fram till är att jag ska försöka publicera kapitel 12 på torsdag, då alla läxor är avklarade och ett fantastiskt sportlov väntas. Det bästa är att jag kommer få mer tid till er!! Bered er på güt uppdatering hela nästa vecka. Har stora planer med denna novell, can I say... ;) 

Så länge kan ni njuta av dessa underbara bilder, scener. <3

              

              

 

              

 

 

 

Har hänt:

Inom mig var sanningen att utveckla så mycket muskler som skulle behövas. De hade försökt för vana mig på det som skulle ske om jag skulle fortsätta som jag gjorde. Och det jag gjorde var att hålla mig undan mat så mycket jag kunde och egna mig en portion om dagen. Jag hade tagit den självklara vägen enligt mig. Men nu satt jag här. Precis där det skulle ta slut. Utan någon hjälp och ingen rörelse. Helt ensam. Och allt var mitt eget fel. 

                 

 Zaras Perspektiv

Precis framför mig hade Cassandra begett sig av. Inga minner eller tecken hade signalerat riktat emot mig. Jag hade inte känt henne så länge, bara en dag, och jag kunde inte hennes sätt att tala. En liten besvikelse. Skulle jag sprungit efter henne och kanske försökt prata med henne. Tankarna om det hade tyvärr inte funnits tillgängliga vid det tillfället, eftersom ingen mindre än One Direction stod framför mig. Mina idoler.

Vi befann oss just nu i den stora matsalen, med vi menar jag Harry, Louis, Liam, Niall och Zayn. Det var spaghetti och köttfärssås som serverades. En av mina favoriter på listan. Problemet som uppstår vid ett sådant här tillfälle är att jag inte har den blekaste aning om hur man ska äta spaghetti. Alla säger att du ska både använda sked och gaffel. Men enligt mig är det omöjligt. Och sitta och sleva i mig framför dessa fem killar skulle varit det pinsammaste på jorden. Så jag fick göra det bästa av det och försöka så gott som det gick.

Zayn Perspektiv

Min blick satt fastklistrad på matsalsdörren. I väntan på att Cassie någon gång skulle komma ingående med ett ursäktande leende och påpeka att hon var tvungen att springa ett ärende. Men den önskningen skulle aldrig slå in. Man kunde se hela hennes ansikte förändras när hon fick se mig som en femtedel av bandet. Det byggdes upp en besvikelse inom henne som jag kunde tyda och sedan var hon puts vek. Helt borta. Hon hade inte återvänt på hela musikkursen och när vi hade anlänt till matsalen hade hon inte befunnit sig där heller.

Min blick vandrade från dörren och vidare till gänget som satt framför mig.

-       Where do you think Cassie is?

Min oroliga blick smittade av sig och alla tittade oroligt runt om sig, för att leta reda på Cassie. Men deras blickar kom lika snabbt tillbaka emot mig med besvikna minner.

-       We don’t know bro, svara Harry med nedstämt ton.

-       Do you think we should look for her? Frågar Zara.

-       No, you stay. I’ll go and look for her, svarar jag på Zaras fråga.

Nu fick jag chansen att själv prata med henne. Men problemet var, var skulle hon kunna befinna sig. Det enda jag kunde tänka på var hennes snö färgade hår och hennes underbara havsblåa ögon, de var så djupa att man möjligtvis skulle drunkna i dem om man höll sin blick alldeles för länge i dem. Hennes sätt att sprida sitt leende upp i halvmåne. Jag viste att det skulle bli underbart att få höra hennes skratt, som jag ännu inte har fått uppleva. Men jag vet att när den stunden kommer, kommer hela mitt hjärta att fyllas med glädje och jag skulle äntligen kunna säga att jag möt min själsfrände. Jag kunde redan se hennes ansikte framför mig. Att en saknad av en person man inte känner kan väcka så mycket känslor. Det är helt galet.

Mina fötter styrdes ut från matsalen och lede ut i den tysta korridoren. Tomheten kom som en vind och den obehagliga stämningen gjorde att min tyngd på ryggen sjönk ner en bit. Matsalsdörren stängdes igen med en smäll och kvar blev jag ståendes i den ödelagda korridoren sökande efter Cassie. Men efter att hållit min blick ner i golvet, lyfte jag upp den och blicka ut över området. Bänkar stod som uppradade en efter en. Och det enda ljud som hördes var vattenmaskinen som efter varje sekund ticka till, för att en droppe släpptes en efter en. Men bland de droppande vattendropparna kunde man höra svaga andetag. Inte de sovande andetagen man kan höra när Harry sover djupt eller de andetagen som Liam tar under sömnen. Det är tunga med ändå kämpande andetag.

Jag fortsatte mina steg framåt på väntan att hitta en sovande elev eller lärare liggandes på en av de gröna bänkarna. Men bara fem steg framåt kan jag skymma en skugga runt ett snett hörn. Det ligger någon på golvet. En flicka med ljust hår. Det snö färgande håret som lyser ända fram till min plats, ett par meter därifrån. Fast klistrat står jag med fötterna på jorden. Inget kommer ur min mun inte ens ett svagt ”why”. Jag står där tills ögonen börjar vattnas och jag springer fram emot henne. Tar bort hennes hår från hennes ansikte och skådar henne. Det är smetat med smink och blötta tårar sitter fortfarande fästade på hennes kinder.

-       Cassie!!

Jag får inget svar. Jag tar upp henne mot mitt bröst och försöker skacka henne till verkligheten, men inget tecken.

-       Cassie please wake up!!

Inte ens ett finger, som i filmer rör sig. Hon bara låg där i min famn med sina andetag som efter varje sekund blev tyngre och hårdare.

-       Please Cassie, do it for me…

Skriv/Kommentera, blir så otroligt glad över era fina kommentarer. <3 :) 

Hänt:

-       You've totally right. But the fifth is currently on the toilet, svarade Harry.

När Harry precis avslutat sin mening, såg jag en bekant figur komma in genom dörren till musiksalen. Jag var bered på att höja min hand för en lätt vinkning när, den ljushåriga killen reste sig upp med ett språng emot honom. De kom sedan emot oss och min förvirrade min måste ha väckt många känslor på en och samma gång.

-       Let me introduce the fifth member of One direction, Zayn.

Min mun stod som vidöppen. Det kunde inte vara sant…

                

 Efter det förvirrande beskedet om att Zayn skulle tillhöra ett känt pojkband hade jag begett mig med raska steg därifrån. Jag ville inte vara i närheten av någon av dem. Speciellt inte Zayn. Jag behövde tid att tänka. Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör men det tar hårt när en person som man trodde hade något gemensamt med, helt plötsligt ligger så mycket före en själv. Han lever sin dröm, medan jag Cassandra måste offra allt jag har för att nå min dröm. Jag kunde ståt på Olympen vid det här laget. Titta ut på publiken och se mina föräldrar stå gråtandes med varsin näsduk i handen, redo att torka vidare. Jag skulle få känna seger och återvända hem med en färdigställd dröm. Men istället har jag offrat 3 värdefulla veckor till spillo. Och nu offrar jag ännu en dag till att sitta inlåst på den orena skoltoaletten gömmandes. Jag vågar inte möta någons blickar. För det var kört.

På väg till toaletterna hade jag stött på Melissa och hennes gäng. Det gick inte att förhindra, för Melissa kände igen mig direkt. Inte på grund av mitt ljusa hår. Gipset var det som förde till sig chockade blickar. Men efter genomtänkande, framträdde småflin på deras läppar fram. Och i den stunden viste jag att de hade avslöjat mig. Men innan de han uttrycka sig ett ord mot mig, var jag redan vid dörren som ledde in till dam toan.

Min blick vandrar ner till min silvriga klocka som sitter på min handled. Den visar redan halv elva. Min mage börja kura till och jag kände törsten som vattnades efter vätska. Lunchen serveras klockan prick elva för oss elever. Men den ända möjligheten jag har för att få i mig mat är att gå till matsalen och skaffa mig något. Men det skulle även betyda att jag skulle vara tvungen att möta både One direction inkluderar Zayn, Melissa och hennes duma gäng. Jag skulle även vara tvungen att möta hela skolan. Eftersom Melissa säkert hade gått runt och pratat om mig vid detta lag. Det skulle bli tufft. Men vad gör man inte för att få i sig ett äpple.

Korridoren kändes längre än för. Efter varje steg jag tog, kändes det som jag fick en stöt i mitten av magen. Det gjorde ont, så därför kunde jag förstå att det hände en gång till. Sist var för cirka 1 och en halv månad sen. Men då kändes det säkrare. Jag hade mamma och pappa till hands bara en bit ifrån mig. Men här i den ödelagda korridoren hade jag ingen. Jag tar snabbt tag i en av bänkarna och sätter mig ner. Magen spänner, inte på grund av att jag är hungrig mer. För att jag inte ätit något på hela dagen. Jag lutar mig fram, så att jag ligger med mitt huvud mellan mina ben och andas djupt. ”Varför” intalar jag mig till gud, varför ska det ända alternativet vara att kalla på hjälp. I den här stunden och nuet skulle jag hellre suttit hemma vid vårt trä matbord med mamma och pappa mittemot mig. De skulle lugna ner mig och säga att allt skulle fixa sig. De skulle pussat mig på kinden och burit upp mig i deras famn. Sedan skulle jag smärtfritt vakna upp av det ljumma teets lukt vid mitt sängbord.

Kramperna blir värre och synen som alltid suddas bort. Bara en skepnad av korridoren syns till. Jag vrider mitt huvud åt höger, då mitt huvud ligger fortfarande kvar på mina knän. Jag kan se öppningen till matsalen som jag ej nådde. Dörren är stängd. Men man kan ändå höra de höga rösterna och skrik som ekar ända fram till mina öron. Doften av köttfärs träder runt i luften och till sist tar jag en sats och drar in doften. Köttfärs har aldrig varit bland mina favoriter. Men det skulle passa perfekt i den här stunden. Vad som helst skulle få mig lugnad. Fast egentligen spela det ingen större roll, eftersom jag säkert skulle spytt upp det. Bara onödigt att jag ska sno maten som istället ett hjälplöst barn som i hunger sitter och svälter i ett annat land behöver.

Samtidigt som smärtan ökar i militakt, börjar tårarna komma fram. Jag snyftar och slår på mig själv. Är det värt det? Är det värt att få mig själv att må så här. Tickande bomber i huvudet, som smäller till var sjätte sekund. Eller magknipet i midjan som får mig själv att skrika ända till månen och tillbaka. Är det verkligen värt det? Är Olympen så viktig för mig. Skulle inte mitt liv bli så mycket bättre utan dessa smärtor. Skulle kanske killar se på mig på ett helt annat sätt om jag börja äta mängder. Jag var rädd för att det var sanningen. Sanningen som mina föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och tränare sagt till mig. Men varför i hela friden skulle jag ha lyssnat på dem. Inom mig var sanningen att utveckla så mycket muskler som skulle behövas. De hade försökt för vana mig på det som skulle ske om jag skulle fortsätta som jag gjorde. Och det jag gjorde var att hålla mig undan mat så mycket jag kunde och egna mig en portion om dagen. Jag hade tagit den självklara vägen enligt mig. Men nu satt jag här. Precis där det skulle ta slut. Utan någon hjälp och ingen rörelse. Helt ensam. Och allt var mitt eget fel.