Det knackade på dörren. I halen kunde man höra att mamma öppnat dörren och stod ivrigt och prata med Zayn. Hennes andetag nådde inte henne, i med hennes korta pauser i meningarna. Sittandes i soffan, placerat i andra delen utav huset, i min färgglada stickade kofta och mina korta rosa shorts, satt jag och spände mina nyfikna öron för att kunna höra vad det prata om. Var det om mig eller instruktioner om mig. Hela Zayn saken gjorde mig arg, var hade han kommit in i bilden. Hur kunde mamma och pappa låta en främling komma in i vårt hus och förväntas ta hand om mig. När jag dessutom inte behöver någon speciell hjälp. Handikappad, som mamma och pappa hade använt som beskrivning på mig, var inte ok, det var att ta i. Jag kunde klara mig själv, med de orden reste jag mig upp och gick emot köket, som skulle göra det mycket lättare för mig att höra mamma och Zayn. Lutandes emot kylen, på jakt efter nutellan, hörde jag en svag hackling bakom mig. "hjärtat", med blicken fortfarande i kylen, svor jag för mig själv, letade snabbt fram nutellan och vände mig svagt om. På andra sidan av buffen stod han, Zayn. Jag brydde mig inte om de, istället gick jag fram till brödkorgen och leta upp knäckebrödet, börja smått bre på nutellan och när jag var färdig hoppa jag upp på buffen och gjorde mig hemmastadd. Mamma kolla förvånat på mig, kanske på grund av mitt beteende när en kille var i närheten. Men jag kunde inte bry mig mer, Zayn skulle allt få se hur jag var. Jag la ner min knäckemacka och titta på de båda som stod framför mig. Ingen yttrade ett ord, så jag tog täten och slog ihop mina händer med en smäll. "Så -" jag slog ut mina händer och fortsatte "vad händer nu då".

--------------------

Mamma hade begett sig av till hennes jobb och kvar hade hon lämnat Zayn och jag, en vilsen själ som ville mer än allt springa så fort som möjligt ur det här sällskapet. Han stod inte högst upp på min vill vara med lista. Han såg så lugn ut och glad, nästan lite för överdrivet glad ut. Sittandes i soffan med ett flin på läpparna, som efter varje skämt på tv fick honom att nästan börja skratta, men ändå höll sig inne. Sittandes med fötterna på bordet, med en blick på om det var okej innan de åkt upp. Vi satt i varsitt hörn av den långa soffan, näst intill ett långt avstånd för att inte missa den starka doften av hans parfym. Den var en blandning av vanilj och konstigt nog en svag doft av havsvatten. "Ska vi se film istället", jag titta in i Zayns ögon för första gången på dagen. "Ja, varför inte" svara jag och börja resa mig upp, när Zayn försiktigt drog ner mig i soffan igen. "Säg var filmerna finns, så hämtar jag", "första lådan till vänster" svarade jag kort och nickade framåt emot byrån. Han slog upp lådan och skratta. Jag titta förvånat på honom och blev nästan arg av att han inte kunde säga vad det var. ”Är det här det ända ni har” i händerna höll han upp fem filmer. ”Ja vaddå”, jag titta skeptiskt på honom och han grimaserade bara ännu mer in i konversionen, som under hela dagen var våran första. "Har bara aldrig varit med om att man bara äger fem filmer" skratta han till. "Ett tecken på att jag inte är som alla andra" svarade jag surt, men innerst inne nöjd med svaret. Det var rätt, jag var verkligen inte som alla andra. Om filmer kunde få mig att framstå som annorlunda, vad skulle då min sjukdom göra?

--------------------

Zayn hade valt Nita nemo, en av de få filmer vi hade. Ja kom ihåg första gången jag såg den filmen. Det var som att hela ens värld förändrades, ens sinne dubblerades och synen på lycka förtripplades. Både sorg och glädje sträckte sig i studen och pappa hade suttit bredvid mig i soffan och tröstat mig av alla de tårar jag hade fällt. Jag var nio år när jag såg filmen och sen dess har jag inte kunnat ägnat en minut utan att ha filmen långt bak i huvudet. Men åren hade gått och minnena försvinner så fort och nu visste jag inte ens att den legat i lådan eller ens lyckats följa med till Bradford. Det var sårligt när man tänkte tillbaks i tiden, då jag fortfarande bodde i Sverige. Att varje dag kunna gå över till Marmor och Morfar som bara bodde två kvarter bort, bara för att fråga om man kunde få en glass, eftersom mamma och pappa inte lätt en få någon hemma. Du kunde sticka hemmaifrån utan att få dina föräldrar att oro sig, eftersom att du alltid sprang till dina nära och kära. Allt var så bra, tills det sunkna beskedet kom, ungefär 2 månader sedan. Det som gjort så jag sitter här, både med en bruten handled och en sjukdom som har gjort att jag inte får träna.

--------------------

"Cassie", jag snörvla till när en tår ran ner för min kind. En hand nuda till min axel och la sig sedan ner som en sten. Jag vände mitt huvud emot honom och upptäckte det lilla mellanrummet imellan oss. Han satt så nära att jag kunde se stubben på hans haka som höll på att växa ut. "Är du okej" frågade han medlidande, med en svag stämma. "Kalla mig inte Cassie, snälla" orden kom så svagt och nertryckt, att jag själv aldrig skulle trot på det jag sa. Smeknamnet var något jag så gärna ville ha, men var det tvunget att Zayn skulle vara personen som uttalade det.  

PUSS o KRAM nu börja LOVET!!