Hänt:

-       You've totally right. But the fifth is currently on the toilet, svarade Harry.

När Harry precis avslutat sin mening, såg jag en bekant figur komma in genom dörren till musiksalen. Jag var bered på att höja min hand för en lätt vinkning när, den ljushåriga killen reste sig upp med ett språng emot honom. De kom sedan emot oss och min förvirrade min måste ha väckt många känslor på en och samma gång.

-       Let me introduce the fifth member of One direction, Zayn.

Min mun stod som vidöppen. Det kunde inte vara sant…

                

 Efter det förvirrande beskedet om att Zayn skulle tillhöra ett känt pojkband hade jag begett mig med raska steg därifrån. Jag ville inte vara i närheten av någon av dem. Speciellt inte Zayn. Jag behövde tid att tänka. Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör men det tar hårt när en person som man trodde hade något gemensamt med, helt plötsligt ligger så mycket före en själv. Han lever sin dröm, medan jag Cassandra måste offra allt jag har för att nå min dröm. Jag kunde ståt på Olympen vid det här laget. Titta ut på publiken och se mina föräldrar stå gråtandes med varsin näsduk i handen, redo att torka vidare. Jag skulle få känna seger och återvända hem med en färdigställd dröm. Men istället har jag offrat 3 värdefulla veckor till spillo. Och nu offrar jag ännu en dag till att sitta inlåst på den orena skoltoaletten gömmandes. Jag vågar inte möta någons blickar. För det var kört.

På väg till toaletterna hade jag stött på Melissa och hennes gäng. Det gick inte att förhindra, för Melissa kände igen mig direkt. Inte på grund av mitt ljusa hår. Gipset var det som förde till sig chockade blickar. Men efter genomtänkande, framträdde småflin på deras läppar fram. Och i den stunden viste jag att de hade avslöjat mig. Men innan de han uttrycka sig ett ord mot mig, var jag redan vid dörren som ledde in till dam toan.

Min blick vandrar ner till min silvriga klocka som sitter på min handled. Den visar redan halv elva. Min mage börja kura till och jag kände törsten som vattnades efter vätska. Lunchen serveras klockan prick elva för oss elever. Men den ända möjligheten jag har för att få i mig mat är att gå till matsalen och skaffa mig något. Men det skulle även betyda att jag skulle vara tvungen att möta både One direction inkluderar Zayn, Melissa och hennes duma gäng. Jag skulle även vara tvungen att möta hela skolan. Eftersom Melissa säkert hade gått runt och pratat om mig vid detta lag. Det skulle bli tufft. Men vad gör man inte för att få i sig ett äpple.

Korridoren kändes längre än för. Efter varje steg jag tog, kändes det som jag fick en stöt i mitten av magen. Det gjorde ont, så därför kunde jag förstå att det hände en gång till. Sist var för cirka 1 och en halv månad sen. Men då kändes det säkrare. Jag hade mamma och pappa till hands bara en bit ifrån mig. Men här i den ödelagda korridoren hade jag ingen. Jag tar snabbt tag i en av bänkarna och sätter mig ner. Magen spänner, inte på grund av att jag är hungrig mer. För att jag inte ätit något på hela dagen. Jag lutar mig fram, så att jag ligger med mitt huvud mellan mina ben och andas djupt. ”Varför” intalar jag mig till gud, varför ska det ända alternativet vara att kalla på hjälp. I den här stunden och nuet skulle jag hellre suttit hemma vid vårt trä matbord med mamma och pappa mittemot mig. De skulle lugna ner mig och säga att allt skulle fixa sig. De skulle pussat mig på kinden och burit upp mig i deras famn. Sedan skulle jag smärtfritt vakna upp av det ljumma teets lukt vid mitt sängbord.

Kramperna blir värre och synen som alltid suddas bort. Bara en skepnad av korridoren syns till. Jag vrider mitt huvud åt höger, då mitt huvud ligger fortfarande kvar på mina knän. Jag kan se öppningen till matsalen som jag ej nådde. Dörren är stängd. Men man kan ändå höra de höga rösterna och skrik som ekar ända fram till mina öron. Doften av köttfärs träder runt i luften och till sist tar jag en sats och drar in doften. Köttfärs har aldrig varit bland mina favoriter. Men det skulle passa perfekt i den här stunden. Vad som helst skulle få mig lugnad. Fast egentligen spela det ingen större roll, eftersom jag säkert skulle spytt upp det. Bara onödigt att jag ska sno maten som istället ett hjälplöst barn som i hunger sitter och svälter i ett annat land behöver.

Samtidigt som smärtan ökar i militakt, börjar tårarna komma fram. Jag snyftar och slår på mig själv. Är det värt det? Är det värt att få mig själv att må så här. Tickande bomber i huvudet, som smäller till var sjätte sekund. Eller magknipet i midjan som får mig själv att skrika ända till månen och tillbaka. Är det verkligen värt det? Är Olympen så viktig för mig. Skulle inte mitt liv bli så mycket bättre utan dessa smärtor. Skulle kanske killar se på mig på ett helt annat sätt om jag börja äta mängder. Jag var rädd för att det var sanningen. Sanningen som mina föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och tränare sagt till mig. Men varför i hela friden skulle jag ha lyssnat på dem. Inom mig var sanningen att utveckla så mycket muskler som skulle behövas. De hade försökt för vana mig på det som skulle ske om jag skulle fortsätta som jag gjorde. Och det jag gjorde var att hålla mig undan mat så mycket jag kunde och egna mig en portion om dagen. Jag hade tagit den självklara vägen enligt mig. Men nu satt jag här. Precis där det skulle ta slut. Utan någon hjälp och ingen rörelse. Helt ensam. Och allt var mitt eget fel.