Jag fortsatte mina steg framåt på väntan att hitta en sovande elev eller lärare liggandes på en av de gröna bänkarna. Men bara fem steg framåt kan jag skymma en skugga runt ett snett hörn. Det ligger någon på golvet. En flicka med ljust hår. Det snö färgande håret som lyser ända fram till min plats, ett par meter därifrån. Fast klistrat står jag med fötterna på jorden. Inget kommer ur min mun inte ens ett svagt ”why”. Jag står där tills ögonen börjar vattnas och jag springer fram emot henne. Tar bort hennes hår från hennes ansikte och skådar henne. Det är smetat med smink och blötta tårar sitter fortfarande fästade på hennes kinder.

-       Cassie!!

Jag får inget svar. Jag tar upp henne mot mitt bröst och försöker skacka henne till verkligheten, men inget tecken.

-       Cassie please wake up!!

Inte ens ett finger, som i filmer rör sig. Hon bara låg där i min famn med sina andetag som efter varje sekund blev tyngre och hårdare.

-       Please Cassie, do it for me…

   

Zayn Perspektiv 

Liggandes i min famn la den mest vackraste personen på jorden. En vacker varelse som med tiden kanske skulle förvinna ur detta sjunkna liv. Livet var verkligen inget man skulle leka med. Inget man skulle förutspå eller slösa bort. Jag trodde mina drömmar var uppfyllda, men i nuet, kunde jag känna att min högsta dröm la precis framför ögonen på mig. Jag var för nyfiken för att släppa henne fri. "HJÄLP" den ödelagda korridoren var småningom proppfull med elever och lärare. Först kom de alla ut med varsitt leende på läpparna, men synen på de två varelserna som la nersjunkna på golvet, ändrade deras känslor. Folk stannade sina steg och stod som förlamade och granskade oss. "Men kan ni akta er" hörde man Zaras irriterade stämma, hon försökte tränga sig fram genom massan "släpp fram oss" fortsätter Louis. De alla sex börja träda fram i min uppsyn. Jag försökte på ett svagt leende, men det nådde inte fram. Zaras nyfikna min som innan suttit på hennes ansikte, ändrades snabbt efter synen på Cassie liggandes i min famn. "Cassandra" mer han hon inte säga förens Harry omfamnade henne i en hård sorgsen kram. "Kan någon snälla ringa en ambulans" skrek jag bedjande ut emot den stora publiken runt om mig. "Allt är klart, ambulansen är här i vilken sekund som helst" uttalande en lärare sig, som under tiden som jag tittat medlidande på Cassie, dykt upp vid min sida. Min blick emot läraren vändes till Cassie, hon låg där hjälplös, ingen rörelse. "Cassie, ambulansen närmar sig och jag lovar" medans ordet lovar la sig i luften, pussa jag henne på hennes kala kind och fortsatte min mening "lovar att jag ska stå vid din sida, vad som än händer". 

Cassandra Perspektiv

Det kom som en chock. Vad tänkte de med? ja, inte var det hjärnan det. Snarare de bakdelar de bar. "Ni menar väl inte att jag ska en sorts livvakt efter mig, som ska kolla så att jag äter och sover rätt?" jag fortsätter med mitt blinkande och flackande emot dem. De kunde inte mena allvar. "Jo, det är precis det som kommer ske ung dam" en läkare kom in genom den vita dörren och besvarade min fråga med order. Hon hade mörkt hår som var uppsatt i en hästasvans som dingla runt bakom henne. På namn skylten som satt på hennes högra bröst stod det ett namn. Men med det långa avståndet kunde jag inte se vad det stod. "Meh", mer han jag inte säga förens hon avbröt mig. "Du har drabbats av en väldigt allvarlig sjukdom och vi måste få stop på den" både mamma och pappa stod som två nickdockor och nickade med i förklaringen. Det såg ganska kul ut. Mamma utbyte en sträng blick emot mig "Cassandra lyssna på vad hon säger". Med hennes skarpa röst, tog jag upp mitt huvud och såg in i läkarens ögon och nickade med. "Du har gått ifrån ätstörningar till anorexia".

   "Och vad innebär det?" jag svarade henne med en ren nonchalant. Det var inte så att jag inte brydde mig, men jag ville veta hennes krav, en nackdel finns alltid. "Kom igen Cassandra, var lite artig" pappa kolla svagt emot mig och yttrade orden som en viskning. Jag nickade emot honom och fortsatte konversionen. "Ursäkta att jag är oartig, men vad kommer hända nu?" frågade jag snällt med rasp i rösten. Jag viste redan nu att beskedet skulle bli tungt att höra och tårarna låg redan bereda på att forsa ut. "Jag är väldigt ledsen Cassandra" hon tittade medlidande på mig "det betyder att du inte får träna mer". "VA" mitt ord ekade ut i det tumma rummet, som enstaka hade två sängar. "Det kommer att vara alldeles för skadligt för dig och vi vill att du så snabbt ska kunna återhämta dig". Jag satt på den vita sängen med öppen mun och tårar i ögonen. 

"Gumman, kan vi komma in?" mammas röst hördes utanför sjukhus dörren. Den mest plågsamma rösten jag hört på länge. Snabbt torkade jag bort de återställda tårar som satt kvar och svarade ett raspigt ja som svar. In genom dörren kom mamma och pappa med blommor och ballonger. Mina läppar formades av ett leende och det blev kramkalas i rummet. "Varför är ni så underbara?" min fråga kom som en chock för mig själv. Men vad kunde jag säga, de var de mest underbara föräldrar som fanns. "För att vi älskar dig hjärtat" svarade mamma samtidigt som hon pussa mig på kinden. "Vi måste prata" började pappa allvarligt. Då var den underbara stämningen tillbaka till den dystra en engång. "Vad är det nu pappa?" frågade jag med skratt i rösten. Mamma utbyte blickar med mig och pappa fortsatte "det här är allvarligt Cassandra, det är inte rätta stunden till att skratta bort allt". "Men vad är det du vill att jag ska göra pappa? Jag har precis fått reda på att min största dröm är helt bortkastad" jag skrek ut orden med ilska. Inom mig gick en så stor frustation och illamående. Allt var skit. "Lyssna bara på vad vi har att säga, sedan kan du deppa hur mycket du vill" pappas ord sårade inom mig. Brydde han sig något om mig ens eller var allt bara skådespeleri.

   Mamma tog tonen och börja berätta kort om vad som skulle hända här näst. "Hjärtat vi bryr oss om dig och vi mår så dåligt över allt. Pappa och jag har bestämt att någon ska vaka över dig när både jag och pappa jobbar. Vi kommer inte ha tid med att se till dig..." mamma hackla sig, "så att du inte gör dig själv illa". Jag skratta till. "Asså ta det lugnt, jag kommer inte börja skärra mig och sånt". De båda stirrar på mig. "Okej, okej fortsätt". Mamma titta bak emot dörren "Zayn, du kan komma in". avsky rymdes hela rummet med, när personen du hatade mest träde in. Han verkade nervös. Om det var på grund av mig eller mina föräldrar hade jag ingen aning om. Men med hans små traskade steg gående emot oss, kunde bara tyda på osäkerhet. Han satt sig på en av de lediga stolarna i kanten av sängen. "Hej Cassie" jag ignorerade hans hälsning och höjde min röst. "Ni kan väl inte mena att den här" jag pekade på Zayn "personen är han som ska vaka över mig?". Ett skratt ekade, men när ingen hängde med så byttes den glada minnen ut till allvar och ångest. Pappa nicka till, som ett tecken på att situationen låg till så här och att det skulle förbli på det här sättet. Tydligen hade jag inget val i den här stunden. Mina åsikter var inget att gå efter och som vanligt lyssnade ingen på mig.  

                                        GLAD ALLA HJÄRTANSDAG!! lite sen jag vet HAHA

ÄlSkAr Er AlLa!