Har hänt:

Inom mig var sanningen att utveckla så mycket muskler som skulle behövas. De hade försökt för vana mig på det som skulle ske om jag skulle fortsätta som jag gjorde. Och det jag gjorde var att hålla mig undan mat så mycket jag kunde och egna mig en portion om dagen. Jag hade tagit den självklara vägen enligt mig. Men nu satt jag här. Precis där det skulle ta slut. Utan någon hjälp och ingen rörelse. Helt ensam. Och allt var mitt eget fel. 

                 

 Zaras Perspektiv

Precis framför mig hade Cassandra begett sig av. Inga minner eller tecken hade signalerat riktat emot mig. Jag hade inte känt henne så länge, bara en dag, och jag kunde inte hennes sätt att tala. En liten besvikelse. Skulle jag sprungit efter henne och kanske försökt prata med henne. Tankarna om det hade tyvärr inte funnits tillgängliga vid det tillfället, eftersom ingen mindre än One Direction stod framför mig. Mina idoler.

Vi befann oss just nu i den stora matsalen, med vi menar jag Harry, Louis, Liam, Niall och Zayn. Det var spaghetti och köttfärssås som serverades. En av mina favoriter på listan. Problemet som uppstår vid ett sådant här tillfälle är att jag inte har den blekaste aning om hur man ska äta spaghetti. Alla säger att du ska både använda sked och gaffel. Men enligt mig är det omöjligt. Och sitta och sleva i mig framför dessa fem killar skulle varit det pinsammaste på jorden. Så jag fick göra det bästa av det och försöka så gott som det gick.

Zayn Perspektiv

Min blick satt fastklistrad på matsalsdörren. I väntan på att Cassie någon gång skulle komma ingående med ett ursäktande leende och påpeka att hon var tvungen att springa ett ärende. Men den önskningen skulle aldrig slå in. Man kunde se hela hennes ansikte förändras när hon fick se mig som en femtedel av bandet. Det byggdes upp en besvikelse inom henne som jag kunde tyda och sedan var hon puts vek. Helt borta. Hon hade inte återvänt på hela musikkursen och när vi hade anlänt till matsalen hade hon inte befunnit sig där heller.

Min blick vandrade från dörren och vidare till gänget som satt framför mig.

-       Where do you think Cassie is?

Min oroliga blick smittade av sig och alla tittade oroligt runt om sig, för att leta reda på Cassie. Men deras blickar kom lika snabbt tillbaka emot mig med besvikna minner.

-       We don’t know bro, svara Harry med nedstämt ton.

-       Do you think we should look for her? Frågar Zara.

-       No, you stay. I’ll go and look for her, svarar jag på Zaras fråga.

Nu fick jag chansen att själv prata med henne. Men problemet var, var skulle hon kunna befinna sig. Det enda jag kunde tänka på var hennes snö färgade hår och hennes underbara havsblåa ögon, de var så djupa att man möjligtvis skulle drunkna i dem om man höll sin blick alldeles för länge i dem. Hennes sätt att sprida sitt leende upp i halvmåne. Jag viste att det skulle bli underbart att få höra hennes skratt, som jag ännu inte har fått uppleva. Men jag vet att när den stunden kommer, kommer hela mitt hjärta att fyllas med glädje och jag skulle äntligen kunna säga att jag möt min själsfrände. Jag kunde redan se hennes ansikte framför mig. Att en saknad av en person man inte känner kan väcka så mycket känslor. Det är helt galet.

Mina fötter styrdes ut från matsalen och lede ut i den tysta korridoren. Tomheten kom som en vind och den obehagliga stämningen gjorde att min tyngd på ryggen sjönk ner en bit. Matsalsdörren stängdes igen med en smäll och kvar blev jag ståendes i den ödelagda korridoren sökande efter Cassie. Men efter att hållit min blick ner i golvet, lyfte jag upp den och blicka ut över området. Bänkar stod som uppradade en efter en. Och det enda ljud som hördes var vattenmaskinen som efter varje sekund ticka till, för att en droppe släpptes en efter en. Men bland de droppande vattendropparna kunde man höra svaga andetag. Inte de sovande andetagen man kan höra när Harry sover djupt eller de andetagen som Liam tar under sömnen. Det är tunga med ändå kämpande andetag.

Jag fortsatte mina steg framåt på väntan att hitta en sovande elev eller lärare liggandes på en av de gröna bänkarna. Men bara fem steg framåt kan jag skymma en skugga runt ett snett hörn. Det ligger någon på golvet. En flicka med ljust hår. Det snö färgande håret som lyser ända fram till min plats, ett par meter därifrån. Fast klistrat står jag med fötterna på jorden. Inget kommer ur min mun inte ens ett svagt ”why”. Jag står där tills ögonen börjar vattnas och jag springer fram emot henne. Tar bort hennes hår från hennes ansikte och skådar henne. Det är smetat med smink och blötta tårar sitter fortfarande fästade på hennes kinder.

-       Cassie!!

Jag får inget svar. Jag tar upp henne mot mitt bröst och försöker skacka henne till verkligheten, men inget tecken.

-       Cassie please wake up!!

Inte ens ett finger, som i filmer rör sig. Hon bara låg där i min famn med sina andetag som efter varje sekund blev tyngre och hårdare.

-       Please Cassie, do it for me…

Skriv/Kommentera, blir så otroligt glad över era fina kommentarer. <3 :)