Har hänt

"VAFAN, DIN JÄVEL" en sak var säkert, han hade sätt mustaschen. Jag reste mig och gick för att möta honom med skrattet. Inte långt efter stod han framför mig med en sur min. "Det växer snabbt, inte dags för rakning" blinkade jag.

"Du tycker det är roligt" jag nicka med hela huvudet. 

"Så tycker du det här också är kul" med det tog han tag runt min midja ännu en gång och slängde upp mig på hans rygg, bar över mig till soffan och slängde ner mig.

"NEJ, SLUTA" skrek jag. 

Zayn satt sig över mig och kittlade järnet av mig. Kittla var det värsta jag visste, men i det här läget kunde jag bara skratta och vråla utan att något skulle ta stop. Men tankarna låg någon helt annan stans, nämligen the fact that Zayn satt över mig.  

---

Fredag kväll

Den spontana ledigheten började mer än mindre leda sig till sitt slut. Redan fredag kväll och skolan väntades måndag morgon. Från början, som jag dristigt förundrade, nådde ännu en omstart. Jag skulle få möta personerna som jag avskytt på nytt och stå upp för min olycka ännu en gång. På tal om vänner, hade Zara kommit förbi dagen innan och beklagat allt. Hon hade inte haft modet att komma tidigare, på grund utav hela scenen som uppstod i skolan den dagen. Lite synd eftersom hon faktiskt var den personen jag saknat mest. Zayn och jag hade spenderat våra dagar tillsammans som bestämt. Vi hade haft våra stunder, men tanken på att han inte själv valt att tillbringa veckan med mig, var förnedrande. Han skulle klart och tydligt vara borta under veckans slut med en bunt pengar som tack för hjälpen. Jag kände mig som en freak, en människa som inte hade någon chans själv ute i världen. Det ända som det babblades om var om jag mådde tillräckligt bra för att gå tillbaka till vardagslivet. Där ingen höll koll på mig, utan där jag fick ta hand om mig själv och ingen såg mig som en handikappad barnunge. Men den dagen skulle jag få vänta länge på. Fredags kvällarna var en stor traditionell höjd punkt för min familj. Det betydde nämligen tacos mys. Då vi tillsammans lagade maten och efterrätten, som bestod utav chokladpudding. Det var pappa som hade uppdraget av efterrätten, medan mamma och jag tog tacosen. Efter det duckade vi upp alla ingresserna på buffé bordet och sedan åt vid teven. Vi hade en tendens att alltid bråka om vilka grönsaker vi varje gång skulle ha. Men det slutade alltid detsamma. Gurka, tomat, sallad, röd paprika, gul lök, vitlök, fetaost och oliver. Familjen Lloyd´s specialitet. Så då stod vi här igen, den kommande fredag kvällen och pysslade. Alla viste sin rätta plats och det var bara att sätta igång arbetet. ”Gumman kan du räcka paprikan till mig”, ”så länge du skär små tärningar” svarade jag menade, när jag räckte fram paprikan till mamma. Jag hatade verkligen när grönsakerna blev i förstora bitar. Det gjorde det så sjukt svårt att stänga taco brödet.

”Ja, jag lovar chefen” skojade mamma till det med. Att mamma inte bara kunde ge sig med skojandet. Hon var inte rolig ens.

”Pappa nu är hon där igen” skrattade jag till. 

”Du menar hennes usla sätt att utrycka skämt” frågade pappa med entusiasm. Både pappa och jag brast i skratt.

”Nu får ni allt sluta, det här är inte kul mer” mammas gnälliga och fejkande röst, gjorde det bara svårare för oss att sluta skratta.

”Om du slutar försöka skämta så kanske…” mer han jag inte säga förens dörr klockan ringde. Alla la undan sin redskap och kolla på mig.   

”Okeeeej, jag öppnar. Men jag var inte klar med meningen” sa jag och pekade emot mamma, samtidigt som jag gick ut till hallen för att öppna dörren.

”Hej” sa jag osäkert när jag fick syn på vem det var. Vad fick han att komma en fredag kväll hit. Hans pass var slut för mer än 4 timmar sedan.

”Hej Cassie” jag förstod verkligen ingenting. Bakom mig hördes prassel och mamma dök upp i hallen med gurkan i handen.

”Hej Zayn! Det är bara att stiga in. Gör dig hemmastadd”

”Tack Mrs Lloyd”

”Nej, snälla kalla mig Hanna” 

”Vad gör du här” frågade jag osäkert, för att inte låta allt för otrevlig.

”Dina föräldrar bjöd in mig” log han stort.

”Aha, kul att de inte berättar något för mig” skrattade jag.

Vi gick in tillsammans till köket och jag gick direkt fram till min del utav köket för att färdigställa min del utav jobbet. Min blick fördes upp emot honom. Han stod bara där och log som en fullärd pojke. Allt hade förändrats, aldrig hade jag sätt honom så uppklädd förut. Håret stylat som vanligt, tror faktiskt han var besatt utav sitt hår. Men snyggt var det. ”Oh nej” började mamma mitt i allt mitt tänkande. 

”Andreas vi har glömt köpa godis och gott”

”Hanna jorden går inte under för det” Skrattade pappa.

”Cassandra kan du och Zayn tänka er att gå upp och handla” vände sig mamma om och frågade oss. Min blick fördes över till Zayn, som utan tvekan log och nickade trevligt. 

”Ja, det kan vi” Svarade jag samtidigt som jag la ner min kniv och fortsatte ut ur köket med Zayn tätt efter.

≈ 

”Så skola på måndag” hörde jag han säga när vi gick emot centrum. 

”Tyvärr” suckade jag.

”Men du får träffa Zara”

”Jo, men det känns inte rätt, alla kommer prata” 

”Prata om vad” frågade han med höjda ögonbryn.

”Om allt” började jag och sträckte ut mina armar i luften. ”Om att jag svimmade, om att jag har anorexia, om att jag inte var i skolan och varför skulle de inte veta om dig med” avslutade jag med. 

”Världen är så” fortsatte Zayn. ”Men bry dig inte om dem”

”Det är inte så lätt som du tror” suckade jag.

”Du kan i alla fall försöka, eller?”

”Jag kan inget lova” svarade jag som svar.

Hans medlidande blickar gjorde mig svag. Han skulle lämna mig själv och kvar skulle jag bli. Egentligen kände vi inte varandra, men han var någon. Någon som stod vid min sida och brydde sig om mig. Jag hade inte känt den känslan på länge och nu när jag hade den skulle den tas bort ifrån mig. 

”Gillar du surt” 

”Ja” svarade jag kort.

”Granska upp dig” hojtade Zayn och la sin arm om mig. ”Nu ska vi ha kul, du och jag” avslutade han med. Utan att tänka mig för kramade jag om honom snabbt och log det bredaste leendet emot honom. 

Inga kommentar på den dåliga uppdateringen...  

Istället är vi glada att det äntligen ligger ett kapitel uppe!!! :D