Mobilen tog sitt ljud för sjätte gånger på morgonen, och med samma visa slängde jag iväg den. Ljudet dämpade sig, när den sakta nådde golvets mittpunkt. Dörren knarrade till och ett huvud stack in i den smala springan. ”God morgon gumman” mammas glada leende försvann när hon fick syn på de tårar som satt fastklistrade på mina ögonlock.

”Men herre gud min kära, vad har hänt” mamma kom böjande för att omfamna mig i en kram. ”Hände det något igår”. Det brast för mig, aldrig hade jag känt mig så svag, som nu. Istället för att svara på mammas frågor, kramade jag om henne hårdare. Efter ett tag lossade hon på taget och satt sig sittandes i sängen bredvid mig,

”Vill du prata om det”.

”Jag vet inte, jag har inga ord”

”Du kan säga allt till mig, det vet du väl” hennes medlidande fick mig att snyfta till ännu en gång.

”Mamma” viskade jag, ”har du inte märkt den senaste tiden… att jag har förlorat allt”

”Enda sedan vi flyttade till England, har allt förändrats. Jag, du, pappa och mitt liv är inte detsamma längre” jag slog ut med händerna i luften.

”Ni är nästan aldrig hemma, ni vet inte vad jag går igenom” mamma strök mig över kinden ”men gumman”.

”Jag hatar skolan…” jag tvekade innan orden lämnade min mun ”för jag har inga vänner, verkligen ingen” jag tittade ner, ”har aldrig haft”.

”Vad är det du säger, Hannah och Klara är dina vänner”

”Nej mamma, jag hittade bara på det, jag ljög för er” 

”Men, men hon nya tjejen, vad var hennes namn nu” hon letade efter namnet i huvudet. ”ZARA, Zara hette hon, ni är väl vänner” mamma tittade på mig, som att hon önskade att jag skulle komma på mig själv att jag faktiskt hade en vän trots allt. Men med en svag skakning på huvudet, sjönk hennes ivrighet. Jag kunde inte kalla Zara som min vän, inte än.

”Men Zayn och du har väl kommit bra överens” jag tittade bort och av att höra hans namn rann en tår ner. ”Mmh” mumlet lass sig i luften.

”Cassandra” en hand lass sig på min axel. Zayns beröring kom tillbaka, hans mjuka hand i min. Sättet han såg på mig, som att jag var den ända som fanns för honom. Och de där underbara mörka ögonen, så mystiska, men samtidigt omtyckande. Hans gnistande skratt som lämnade hans perfekta fyllda läppar. Vad hade hänt igår om inte James hade dykt upp, hade vi gått längre än att hålla hand? Hade jag fått känna på de rosiga kinderna av hans. Eller kanske till och med smaka på hans läppar.

”Cassandra!” jag vaknade till av att mamma satt framför mig med en orolig blick.

”Hur är det” jag blev irriterad.

”KAN DU INTE BARA INSE ATT JAG ÄR EN EFTERBLIVEN UNGDOM, SOM LEVER ETT LIV utan vänskap…” jag ställde mig upp och mamma rykte till av förvånad.

”Men... ” hon försökte ta tag i mig, allt för att lugna ner mig, men jag drog mig ifrån henne.

”Nej, snälla gå” mamma försökte gå på protest, men gav upp direkt och gick emot dörren. I avslutningen, stannade hon till och vände sig om, ”du ska veta att vi älskar dig över allt annat och vi båda finns där nere, när du är redo för att tömma dig”.

Kudden for över halva rummet och smällde till vägen. Hastigt drämde jag ner mig i sängen, med mobilen tryckt mot bröstet. Jag stängde ögonen för att sedan öppna dem igen och titta på mobilen, som ännu en gång ljudligt plingade till. Zayns namn dök upp på skärmen, och det bultade till i mitt bröst. Var det verkligen så att jag fallit för en av dem mest omtyckta pojkarna i England.

Zayn Perspektiv

Efter att blivit klickad sjunde gången i rad, la jag motvilligt ner mobilen i soffan. Jag hade begått världens största misstag i mitt liv. Hur kunde jag ens få tanken på att Cassie var intresserad i James. Jag såg hur han tittade på henne, men att lägga tanken på att hon inte titta detsamma, slog mig inte i den tidpunkten. Det var synen av dem tillsammans, som äcklade mig mest, att han skulle ta Cassie ifrån mig.

Tillbakablick

”HORA, spring din väg bara” James röst hördes över hela butiken, ända bort till läsk avdelningen där jag stod. Jag reagerade på det starka ordet och Cassie kom in i min näthinna. Snabbt vände jag mitt huvud åt utgången och som tänkt sprang hon ut i kylan. Hennes snötäckta hår fladdrade bakom henne. Misstänksam och förvirrad gick över till platsen där James befann sig. ”James” hojtningen fick han att rycka till och vända sig om. ”Varför sprang precis Cassie iväg”

”Eh Zayn, hon är inget att ha, en ren slampa” James skakade nonchalant på axlarna.

”Hey, säg inte så om henne” röt jag till. Jag blev arg på riktigt. Vad får honom att kalla henne något så dumt framför mina ögon.

”Hon hade knappt någon rumpa” skrattade James. Mina ögonbryn höjdes, sa han precis det här.

”Och dessutom var hon inte min typ, alldeles för klen och sliten” det bubblade inom mig av ilska. Mina knytthänder klämdes och var beredda i vilken sekund som helst att slå till.

”En riktig hora” skrattade han. Där tog det stop. Jag slet tag i James och tryckte upp honom mot vägen och höll ett stadigt grepp.

”Ett ord till som kommer ur din mun och jag slår dig, så hårt att du inte kommer kunna andras” min knytnäve låg precis bredvid James högra kindben redo att slå till.

”Vafan kompis, vad gör du” hördes en skär röst ifrån James.

”Prata aldrig mer med mig, okej” sa jag, samtidigt som jag smällde till James mot vägen innan jag släppte honom. Han far ner till marken utan balans.

För att hinna i tid till London, behövde jag inom tio minuter sitta i min Rangerover på väg emot storstaden. Men tanken på att lämna Cassie ensam utan att fått prata med henne, kändes inte rätt. Jag hade mer än gärna stannat kvar i Bradford i några dagar till, men jag hade fått ett strängt samtal ifrån Paul att jag hade 4 timmar på mig att befinna mig i London. Det kvittade hur mycket jag skulle be och böna, han skulle inte ge med sig. I ett sista försök, slog jag in Cassies nummer och tryckte på ring. Med ryggen lutad mot bilen, gick signalerna fram. Snön hade lagt sig och solen började kika sig fram igenom molnen. Vi var inne i mars månad och våren var på väg. Signalerna fortsatte, ett hopp inom mig sa att hon kommer svara. Sekunderna gick och min tid i Bradford rann iväg. Ett klick ljud hördes i andra ändan, det bubblade i min mage av glädje och stum, men fortsatte sedan med ett pip. Besviken hoppade jag in i bilen och begav mig mot verkligheten 

Hur tror ni det här kommer sluta mellan Cassie och Zayn? Zayn är trots allt på väg till London, utan att Cassie vet...  

Helt sjukt att jag skrivit tre kapitel i rak... men har sååå sjukt många nya ideer. Ibland är det kanske rätt bra att ta en paus trots allt. 

Tillbakablick 

”Du skojar att du inte gillar djungelvrål” jag skrattade till när jag snabbt och äcklat skakade på huvudet. ”Hur kan det komma sig” uppmanade han sig med en bekymrad min. ”Du får lova att inte börja skratta om jag berättar… Lova”

”Jag svär på hela universum att jag inte ska börja skratta” lovade han. Hans blick var fastklistrad på mig, och väntandes med en stampande fot. ”Kom igen nu, nu måste du ju berätta” skrattade han.

”Okej, okej, låt mig samla mig först” med händerna liggandes över mitt ansikte, började jag min historia. ”Jag var liten när jag först fick se djungelvrål…” Zayn avbröt mig med ett flin. ”vad” sa jag irriterat. Hans hand gick upp i viftning att jag fick äran att fortsätta.

”Så jag var liten, som sagt” Zayn hosta till. ”Ska jag berätta eller inte”

”Kan du komma till saken istället, jag vet att du var liten” flinade Zayn.

”Djungelvrål ser ut som apor och jag äter inte apor” orden kom som ett tåg och framför mig, kunde jag se Zayn vicka ihop sig som en boll utav all skratt.

”DU LOVADE” skrek jag, fast än jag visste att vi befann oss i en allmän miljö.

”Du... måste skämta…” luften var som vek när han skulle prata ”MED MIG”.

En hostning hördes en bit ifrån mig och sakta fördes mitt huvud upp. Pappa stod några meter bort och granskade mig med ett bekymrat ansikte. ”Men lilla vännen, vad har hänt. Vart är Zayn”. Av att höra hans namn, brast allt. Jag klarade inte det, så utan att svara på min älskade pappas frågor, sprang jag raskt upp på mitt rum. Vad hade jag gjort mot gud. Vad hade jag gjort för att förtjäna min ensamhet. Den närmsta filten lass sig över mig som värme. Det ända jag begärde i nuet var trygghet.  

”Har vi allt som behövs” frågade Zayn, när vi stod i kassan. ”Jag tror det”.

Jag tittade ner i korgen och rabblade upp produkterna, ”Lösgodis, chips, Coca cola, dina äckliga djungelvrål och mitt extra sura godis” fnittrade jag.

”Det låter bra” instämde han. Tystnaden trängde in och det ända som hördes var den sega tanten som intensivt förklarade för expediten att hon visst hade pengar på kortet, dryg person. En beröring kändes vid min högra hand och svagt därefter höll Zayn hand i min. Han flätade in sina fingrar som i filmer, mellan mina. Det pirrade till i magen och min blick var spikad emot tanten hela tiden. Jag hade inte modet att vända mig om och möta hans ögon, ifall det var så att han gjort allt med misstag och ångrat beröringen. Svagt började han stryka sina fingrar över min hand.

Med huvudet liggande på min rosa kudde, snyftande, drog jag mina fingrar över min högra hand. Allt för att ännu en gång få känna känslan utav beröring.

”BADBOY ZAYN” Zayn släppte min hand snabbt, nästan alldeles för fort. Bakom oss kom en jämnårig kille fram emot oss.

”Inte visste jag att du dejtade” skrattade killen, samtidigt som de slog ett handslag med varandra.

”Var inte fånig James” slog han honom på armen. Killen tog tag om sin arm, med ett gnäll.

”Men låt mig i alla fall presentera mig själv” blinkade han emot mig, ”James, och vad heter den här underbara varelsen” James sträckte fram handen för att vad jag trodde hälsa, men istället tog han tag i handen som för en liten stund sedan legat i Zayns och pussade den. Jag drog snabbt bort den och blängde på Zayn. Han tittade åt ett annat håll och värka inte ha en endaste tanke på att bryta in.

”Varför har jag aldrig sätt dig förut” ögonen vandrade vidare mot James ännu en gång och en svag ryckning utvecklades på mina axlar. Zayns blick var fortfarande riktad bort.

”Vad skulle du säga om att träffas någon gång” jag kände att han började närma mig allt mer sakta. Till slut kunde jag känna hans tunga andetag mot min hals. Försiktigt tog han tag om min hand och la den andra över min arm, för att motvilligt smeka mig sakta.

”sluta” en svag viskning kom ut ur min mun, enbart hörbart för honom. Smekningarna fortsatte och mina små viskningar hjälpte inte. Bakom James, där Zayn innan ståt, var tomt utav personer. Ingen Zayn kunde tydas. Var hade han tagit vägen? Beröringarna blev bara mer allt obehagliga och strax därefter lass sig en hand på min rumpa. Min hand flög i turbo fart upp till hans kind och small till honom hårt. ”VAFAN GÖR DU??” strax därefter ökade mina steg och bakom mig lämnade jag ekande ord ”hora, fitta, hora”.

Ljudet av regnet som smattrade till på fönstergaveln, det tysta burandet ifrån min mobil, som jag stängt på ljudlöst ekade i det annars så tysta rum. Jag var förstelnad, helt utom världen.  

Släng in några kommentarer mina homies! ;) 

 Har hänt

"VAFAN, DIN JÄVEL" en sak var säkert, han hade sätt mustaschen. Jag reste mig och gick för att möta honom med skrattet. Inte långt efter stod han framför mig med en sur min. "Det växer snabbt, inte dags för rakning" blinkade jag.

"Du tycker det är roligt" jag nicka med hela huvudet. 

"Så tycker du det här också är kul" med det tog han tag runt min midja ännu en gång och slängde upp mig på hans rygg, bar över mig till soffan och slängde ner mig.

"NEJ, SLUTA" skrek jag. 

Zayn satt sig över mig och kittlade järnet av mig. Kittla var det värsta jag visste, men i det här läget kunde jag bara skratta och vråla utan att något skulle ta stop. Men tankarna låg någon helt annan stans, nämligen the fact that Zayn satt över mig.  

---

Fredag kväll

Den spontana ledigheten började mer än mindre leda sig till sitt slut. Redan fredag kväll och skolan väntades måndag morgon. Från början, som jag dristigt förundrade, nådde ännu en omstart. Jag skulle få möta personerna som jag avskytt på nytt och stå upp för min olycka ännu en gång. På tal om vänner, hade Zara kommit förbi dagen innan och beklagat allt. Hon hade inte haft modet att komma tidigare, på grund utav hela scenen som uppstod i skolan den dagen. Lite synd eftersom hon faktiskt var den personen jag saknat mest. Zayn och jag hade spenderat våra dagar tillsammans som bestämt. Vi hade haft våra stunder, men tanken på att han inte själv valt att tillbringa veckan med mig, var förnedrande. Han skulle klart och tydligt vara borta under veckans slut med en bunt pengar som tack för hjälpen. Jag kände mig som en freak, en människa som inte hade någon chans själv ute i världen. Det ända som det babblades om var om jag mådde tillräckligt bra för att gå tillbaka till vardagslivet. Där ingen höll koll på mig, utan där jag fick ta hand om mig själv och ingen såg mig som en handikappad barnunge. Men den dagen skulle jag få vänta länge på. Fredags kvällarna var en stor traditionell höjd punkt för min familj. Det betydde nämligen tacos mys. Då vi tillsammans lagade maten och efterrätten, som bestod utav chokladpudding. Det var pappa som hade uppdraget av efterrätten, medan mamma och jag tog tacosen. Efter det duckade vi upp alla ingresserna på buffé bordet och sedan åt vid teven. Vi hade en tendens att alltid bråka om vilka grönsaker vi varje gång skulle ha. Men det slutade alltid detsamma. Gurka, tomat, sallad, röd paprika, gul lök, vitlök, fetaost och oliver. Familjen Lloyd´s specialitet. Så då stod vi här igen, den kommande fredag kvällen och pysslade. Alla viste sin rätta plats och det var bara att sätta igång arbetet. ”Gumman kan du räcka paprikan till mig”, ”så länge du skär små tärningar” svarade jag menade, när jag räckte fram paprikan till mamma. Jag hatade verkligen när grönsakerna blev i förstora bitar. Det gjorde det så sjukt svårt att stänga taco brödet.

”Ja, jag lovar chefen” skojade mamma till det med. Att mamma inte bara kunde ge sig med skojandet. Hon var inte rolig ens.

”Pappa nu är hon där igen” skrattade jag till. 

”Du menar hennes usla sätt att utrycka skämt” frågade pappa med entusiasm. Både pappa och jag brast i skratt.

”Nu får ni allt sluta, det här är inte kul mer” mammas gnälliga och fejkande röst, gjorde det bara svårare för oss att sluta skratta.

”Om du slutar försöka skämta så kanske…” mer han jag inte säga förens dörr klockan ringde. Alla la undan sin redskap och kolla på mig.   

”Okeeeej, jag öppnar. Men jag var inte klar med meningen” sa jag och pekade emot mamma, samtidigt som jag gick ut till hallen för att öppna dörren.

”Hej” sa jag osäkert när jag fick syn på vem det var. Vad fick han att komma en fredag kväll hit. Hans pass var slut för mer än 4 timmar sedan.

”Hej Cassie” jag förstod verkligen ingenting. Bakom mig hördes prassel och mamma dök upp i hallen med gurkan i handen.

”Hej Zayn! Det är bara att stiga in. Gör dig hemmastadd”

”Tack Mrs Lloyd”

”Nej, snälla kalla mig Hanna” 

”Vad gör du här” frågade jag osäkert, för att inte låta allt för otrevlig.

”Dina föräldrar bjöd in mig” log han stort.

”Aha, kul att de inte berättar något för mig” skrattade jag.

Vi gick in tillsammans till köket och jag gick direkt fram till min del utav köket för att färdigställa min del utav jobbet. Min blick fördes upp emot honom. Han stod bara där och log som en fullärd pojke. Allt hade förändrats, aldrig hade jag sätt honom så uppklädd förut. Håret stylat som vanligt, tror faktiskt han var besatt utav sitt hår. Men snyggt var det. ”Oh nej” började mamma mitt i allt mitt tänkande. 

”Andreas vi har glömt köpa godis och gott”

”Hanna jorden går inte under för det” Skrattade pappa.

”Cassandra kan du och Zayn tänka er att gå upp och handla” vände sig mamma om och frågade oss. Min blick fördes över till Zayn, som utan tvekan log och nickade trevligt. 

”Ja, det kan vi” Svarade jag samtidigt som jag la ner min kniv och fortsatte ut ur köket med Zayn tätt efter.

≈ 

”Så skola på måndag” hörde jag han säga när vi gick emot centrum. 

”Tyvärr” suckade jag.

”Men du får träffa Zara”

”Jo, men det känns inte rätt, alla kommer prata” 

”Prata om vad” frågade han med höjda ögonbryn.

”Om allt” började jag och sträckte ut mina armar i luften. ”Om att jag svimmade, om att jag har anorexia, om att jag inte var i skolan och varför skulle de inte veta om dig med” avslutade jag med. 

”Världen är så” fortsatte Zayn. ”Men bry dig inte om dem”

”Det är inte så lätt som du tror” suckade jag.

”Du kan i alla fall försöka, eller?”

”Jag kan inget lova” svarade jag som svar.

Hans medlidande blickar gjorde mig svag. Han skulle lämna mig själv och kvar skulle jag bli. Egentligen kände vi inte varandra, men han var någon. Någon som stod vid min sida och brydde sig om mig. Jag hade inte känt den känslan på länge och nu när jag hade den skulle den tas bort ifrån mig. 

”Gillar du surt” 

”Ja” svarade jag kort.

”Granska upp dig” hojtade Zayn och la sin arm om mig. ”Nu ska vi ha kul, du och jag” avslutade han med. Utan att tänka mig för kramade jag om honom snabbt och log det bredaste leendet emot honom. 

Inga kommentar på den dåliga uppdateringen...  

Istället är vi glada att det äntligen ligger ett kapitel uppe!!! :D