Har hänt:

Det ända ord jag får ut ur mig är ”Wow”. Framför mig ser jag ett trä svart rum med orange detaljer. Exakt ett sådant rum jag pratat om där hemma om att jag ville ha. Det var länge sedan, men att de kom ihåg.  Bakom mig hyckla sig någon och jag vänder mig om.

-       Gillar du det?

Där stod mina föräldrar med de allra största bussiga flin på läpparna. Jag log mot dem och omfamnade dem i en gruppkram.

-       Skojar ni med mig? Jag totalt älskar det! Skrek jag av glädje.

   Mina ben leder mig till den stora garderoben med så lite kläder i. Jag måste verkligen fylla på den, tänker jag. Jag tar på mig en av mina lätta stickade tröjor, den turkosa. Till det tar jag mina träningslägens och min rosa schal. Med spring i benen tar jag snabbt tag i min Iphone och hörlurarna och springer ner till köket. På köksbänken ligger det en lapp, så jag går fram och plockar upp den.

God morgon Cassandra! Pappa och jag bestämde oss för att storhandla idag, både mat och julpynt. Det ligger färdigbreda mackor i kylen från igår om du blir hungrig. Glöm inte att få frisk luft!

Ses ikväll gumman, puss mamma.

Tack, tack och ännu ett tack mina kära föräldrar. Bara lämna mig här ensam i ett främmande land. Typiskt dem.

   Jag skiter i mackan och bestämmer mig att ta den friska luften istället. På med min gröna jacka och mina rosa sneekers, och så beger jag mig ut i det kalla.  Valet av träningsbyxor satt inte rätt. Hade med glädjes kunnat ta på mig tjockt underställ. Men så envis som jag är, lyssnar jag aldrig på vad mina föräldrar säger.

   Framför mig framstår höga hus, fullt med matkedjor och även små klädesbutiker. Det kan ju bara betyda att det här är centrum av Bradford. Mina steg leder genom gågatan och när stigen precis tar slut, öppnas en stor arena upp sig. Inifrån pumpas det hög musik som hörs ända ut. Och även små skrik skratt kan man tyda. Jag vrider mitt huvud på sned och börjar tänka. ”Chansen att en konsert ska hållas på morgon är noll procent”. Med tveka i huvudet går jag fram till entrén. Skjuter upp den tunga dörren. Hög musik ekar i öronen och ett stort plan vissas framför mig. En kvadrat formad boxningsring, där två muskulösa ungdomar står och slås med folk runt omkring som skriker och hejar på sin favorit. En basketplan lite längre in i lokalen, där folk springer runt med bollen och dribblar. De jag läger märke till är att både tjejer och killar spelar tillsammans. Med min blick sökande över lokalen, får den sitt intresse vid ett gäng tjejer som står vi plintar, mattor, trampoliner och redskap. Precis så det såg ut i min gamla träningslokal. Saknaden av träning växer och jag får en sorts kick. Med mina steg mot dem, slänger jag av mig min jacka och tröja. Som tur har jag ett svart tajt linne under den tjocka tröjan. Och mina träningsbyxor ångrar jag mig inte att jag tog. Ser ni, allt har sin mening i slutändan.

-       Hej! Fina grejer ni har här, får man prova?  Hälsar jag till dem.

Tillbaka får jag konstiga blickar. Shit, jag kommer på mig själv att jag pratat svenska.

-       Oh sorry. I mean hey, nice things.

Min röst bryts. Och jag kan inte påstå att min engelska är den bästa. Jag nöjde mig i skolan med ett enkelt G. Men vad ska jag göra, jag är tvungen att ta ut min kunskap från Kristins lektioner.

-       Who are you? Frågade den blonda tjejen mig snuttigt, precis som att det var hon som har makten över detta område.

-       Sorry again, my name is Cassandra, svarade jag ännu snuttigare, eftersom att det var så hon ville spela det.

-       Huh…?

Antagligen blev hon nog lite förvånad att jag ens svarade. Jag menar en vanlig tjej hade blivit rädd och gått därifrån på direkten. Men jag har bestämt mig. Jag ska träna.

-       Can I try? Frågade jag med ett fjäskigt leende.

Tjejen blängde på mig och hennes ögon bara kallar av ilska.

-       Haha, you think this is easy or what? Fortsatte en liten och smal tjej på andra sidan av bitchen.

-       Did I say that?

-       Here you go

Bitchen som jag kallar den ljushåriga tjejen, sträcker fram sin höger hand. Och visar med den att jag kan börja.  Som att hon sätter mig på utmaning. Men vad ska jag säga. Jag gillar det faktiskt en aning.

Zayns perspektiv

Jag var precis nära på att skjuta in basketbollen i korgen, när Danny kommer bakom mig och stoppar mig från att skjuta.

-       Bro, look, säger han och pekar mot Melissa och tjejerna i höger hörn av lokalen.

-       What? Det är inte så att jag aldrig har sätt dem förut.

-       Melissa challenging another girl.

Jag vänder mitt huvud ditt och får syn på en tjej jag aldrig har sätt. Hennes gyllenbruna hår svävar runt henne när hon går bestämt över till den första plinten. Danny och jag drar oss som alla andra till området. Och desto närmare jag kommer desto mer syn på tjejen får jag. Hennes ansiktsuttryck skriker av säkerhet. Det skrämmer mig lite, eftersom att Melissa alltid vunnit sina utmaningar.

   Melissa puttar undan tjejen som ett tecken på att det alltid är hon som börjar. Tjejen hacklar sig och flyttar undan. Sedan går Melissa bak till startsträcket och gör sig redo att springa. Springandet ökar desto närmare hon når plinten och som jag viste, så gör hon en perfekt volt över och landar på fötterna. Sedan är det tjejens tur. Hon utför precis som Melissa och gör en lika perfekt volt. Folket jublar runt omkring och klappar. Till nästa utmaning höger dem plinten och ökar volten till en dubbelvolt. Båda klarar det galant. Men jag tycker tjejens var lite bättre än Melissas. Jag ser på Melissa att även hon med märkte det. Som ni redan säkert vet om nästa utmaning, så höjer de plinten lite mer och trippelvolten står som utmaning. Melissa klarar den med lite vingel. Och nu är det tjejens tur.

Cassandras perspektiv

Trippelvolten har alltid legat som sämst hos mig, och jag har alltid fått hoppa över den av min tränare. Svetten rinner ner från min panna och nu börjar nervositeten brytas ut. Med skakiga ben går jag fram till startsträcket. Mitt huvud dunkar och min syn på banan blir dimmig. Två baner träder fram och jag vet inte vilken av dem jag ska springa på. Höger, vänster, höger, vänster. Jag skakar av mig yrseln och fokuserar på plinten. Tänk trippelvolt, bara gör en perfekt trippelvolt för fan. Vissa att du kan. Jag är ingen mes. Jag kan det här. Folket applåderar och skriker, så att min puls blir högre. Sedan börjar mina ben sätta fart. Allt går perfekt, tills volten kommer och jag glömmer bort att stoppa den. Min kropp fälls ner på den hårda mattan, som består av endast två centimeter tjock. Ljudet av människorna tystnar. Det är bara mitt eget skrik som fyller hela lokalen. För att dämpa smärtan lägger jag mig på sidan med min vänstra hand över min högra för att trycka bort smärtan. ”Låt inte gråten komma fram, snälla” viskar jag fram. Men där är det, en droppe träder sig fram och rinner ner över min kind. En droppe blir till fler och i slutändan är mitt huvud fyllt med tårar.

-       Hey, you need to the hospital.

I allt liv hör jag en mjuk och lugn röst närma sig mig. Killen sätter sig ner på huk framför mig och börjar smeka mig arm, armen med smärta.

-       Yeah right, but how do I get there, if I don’t even know where it is?

-       I drive you, svarade killen med det underbaraste leendet.

Killen tittar skeptiskt på mig och jag nickar. Han tar tag om mig och bär upp mig i hans famn. Att känna hans värme mot min, är den bästa känslan på länge jag upplevt.

 Olala kan det här vara början på något nytt? Fortsätt läs, så får ni veta ;)