Mobilen tog sitt ljud för sjätte gånger på morgonen, och med samma visa slängde jag iväg den. Ljudet dämpade sig, när den sakta nådde golvets mittpunkt. Dörren knarrade till och ett huvud stack in i den smala springan. ”God morgon gumman” mammas glada leende försvann när hon fick syn på de tårar som satt fastklistrade på mina ögonlock.

”Men herre gud min kära, vad har hänt” mamma kom böjande för att omfamna mig i en kram. ”Hände det något igår”. Det brast för mig, aldrig hade jag känt mig så svag, som nu. Istället för att svara på mammas frågor, kramade jag om henne hårdare. Efter ett tag lossade hon på taget och satt sig sittandes i sängen bredvid mig,

”Vill du prata om det”.

”Jag vet inte, jag har inga ord”

”Du kan säga allt till mig, det vet du väl” hennes medlidande fick mig att snyfta till ännu en gång.

”Mamma” viskade jag, ”har du inte märkt den senaste tiden… att jag har förlorat allt”

”Enda sedan vi flyttade till England, har allt förändrats. Jag, du, pappa och mitt liv är inte detsamma längre” jag slog ut med händerna i luften.

”Ni är nästan aldrig hemma, ni vet inte vad jag går igenom” mamma strök mig över kinden ”men gumman”.

”Jag hatar skolan…” jag tvekade innan orden lämnade min mun ”för jag har inga vänner, verkligen ingen” jag tittade ner, ”har aldrig haft”.

”Vad är det du säger, Hannah och Klara är dina vänner”

”Nej mamma, jag hittade bara på det, jag ljög för er” 

”Men, men hon nya tjejen, vad var hennes namn nu” hon letade efter namnet i huvudet. ”ZARA, Zara hette hon, ni är väl vänner” mamma tittade på mig, som att hon önskade att jag skulle komma på mig själv att jag faktiskt hade en vän trots allt. Men med en svag skakning på huvudet, sjönk hennes ivrighet. Jag kunde inte kalla Zara som min vän, inte än.

”Men Zayn och du har väl kommit bra överens” jag tittade bort och av att höra hans namn rann en tår ner. ”Mmh” mumlet lass sig i luften.

”Cassandra” en hand lass sig på min axel. Zayns beröring kom tillbaka, hans mjuka hand i min. Sättet han såg på mig, som att jag var den ända som fanns för honom. Och de där underbara mörka ögonen, så mystiska, men samtidigt omtyckande. Hans gnistande skratt som lämnade hans perfekta fyllda läppar. Vad hade hänt igår om inte James hade dykt upp, hade vi gått längre än att hålla hand? Hade jag fått känna på de rosiga kinderna av hans. Eller kanske till och med smaka på hans läppar.

”Cassandra!” jag vaknade till av att mamma satt framför mig med en orolig blick.

”Hur är det” jag blev irriterad.

”KAN DU INTE BARA INSE ATT JAG ÄR EN EFTERBLIVEN UNGDOM, SOM LEVER ETT LIV utan vänskap…” jag ställde mig upp och mamma rykte till av förvånad.

”Men... ” hon försökte ta tag i mig, allt för att lugna ner mig, men jag drog mig ifrån henne.

”Nej, snälla gå” mamma försökte gå på protest, men gav upp direkt och gick emot dörren. I avslutningen, stannade hon till och vände sig om, ”du ska veta att vi älskar dig över allt annat och vi båda finns där nere, när du är redo för att tömma dig”.

Kudden for över halva rummet och smällde till vägen. Hastigt drämde jag ner mig i sängen, med mobilen tryckt mot bröstet. Jag stängde ögonen för att sedan öppna dem igen och titta på mobilen, som ännu en gång ljudligt plingade till. Zayns namn dök upp på skärmen, och det bultade till i mitt bröst. Var det verkligen så att jag fallit för en av dem mest omtyckta pojkarna i England.

Zayn Perspektiv

Efter att blivit klickad sjunde gången i rad, la jag motvilligt ner mobilen i soffan. Jag hade begått världens största misstag i mitt liv. Hur kunde jag ens få tanken på att Cassie var intresserad i James. Jag såg hur han tittade på henne, men att lägga tanken på att hon inte titta detsamma, slog mig inte i den tidpunkten. Det var synen av dem tillsammans, som äcklade mig mest, att han skulle ta Cassie ifrån mig.

Tillbakablick

”HORA, spring din väg bara” James röst hördes över hela butiken, ända bort till läsk avdelningen där jag stod. Jag reagerade på det starka ordet och Cassie kom in i min näthinna. Snabbt vände jag mitt huvud åt utgången och som tänkt sprang hon ut i kylan. Hennes snötäckta hår fladdrade bakom henne. Misstänksam och förvirrad gick över till platsen där James befann sig. ”James” hojtningen fick han att rycka till och vända sig om. ”Varför sprang precis Cassie iväg”

”Eh Zayn, hon är inget att ha, en ren slampa” James skakade nonchalant på axlarna.

”Hey, säg inte så om henne” röt jag till. Jag blev arg på riktigt. Vad får honom att kalla henne något så dumt framför mina ögon.

”Hon hade knappt någon rumpa” skrattade James. Mina ögonbryn höjdes, sa han precis det här.

”Och dessutom var hon inte min typ, alldeles för klen och sliten” det bubblade inom mig av ilska. Mina knytthänder klämdes och var beredda i vilken sekund som helst att slå till.

”En riktig hora” skrattade han. Där tog det stop. Jag slet tag i James och tryckte upp honom mot vägen och höll ett stadigt grepp.

”Ett ord till som kommer ur din mun och jag slår dig, så hårt att du inte kommer kunna andras” min knytnäve låg precis bredvid James högra kindben redo att slå till.

”Vafan kompis, vad gör du” hördes en skär röst ifrån James.

”Prata aldrig mer med mig, okej” sa jag, samtidigt som jag smällde till James mot vägen innan jag släppte honom. Han far ner till marken utan balans.

För att hinna i tid till London, behövde jag inom tio minuter sitta i min Rangerover på väg emot storstaden. Men tanken på att lämna Cassie ensam utan att fått prata med henne, kändes inte rätt. Jag hade mer än gärna stannat kvar i Bradford i några dagar till, men jag hade fått ett strängt samtal ifrån Paul att jag hade 4 timmar på mig att befinna mig i London. Det kvittade hur mycket jag skulle be och böna, han skulle inte ge med sig. I ett sista försök, slog jag in Cassies nummer och tryckte på ring. Med ryggen lutad mot bilen, gick signalerna fram. Snön hade lagt sig och solen började kika sig fram igenom molnen. Vi var inne i mars månad och våren var på väg. Signalerna fortsatte, ett hopp inom mig sa att hon kommer svara. Sekunderna gick och min tid i Bradford rann iväg. Ett klick ljud hördes i andra ändan, det bubblade i min mage av glädje och stum, men fortsatte sedan med ett pip. Besviken hoppade jag in i bilen och begav mig mot verkligheten 

Hur tror ni det här kommer sluta mellan Cassie och Zayn? Zayn är trots allt på väg till London, utan att Cassie vet...  

Helt sjukt att jag skrivit tre kapitel i rak... men har sååå sjukt många nya ideer. Ibland är det kanske rätt bra att ta en paus trots allt. 

Tillbakablick 

”Du skojar att du inte gillar djungelvrål” jag skrattade till när jag snabbt och äcklat skakade på huvudet. ”Hur kan det komma sig” uppmanade han sig med en bekymrad min. ”Du får lova att inte börja skratta om jag berättar… Lova”

”Jag svär på hela universum att jag inte ska börja skratta” lovade han. Hans blick var fastklistrad på mig, och väntandes med en stampande fot. ”Kom igen nu, nu måste du ju berätta” skrattade han.

”Okej, okej, låt mig samla mig först” med händerna liggandes över mitt ansikte, började jag min historia. ”Jag var liten när jag först fick se djungelvrål…” Zayn avbröt mig med ett flin. ”vad” sa jag irriterat. Hans hand gick upp i viftning att jag fick äran att fortsätta.

”Så jag var liten, som sagt” Zayn hosta till. ”Ska jag berätta eller inte”

”Kan du komma till saken istället, jag vet att du var liten” flinade Zayn.

”Djungelvrål ser ut som apor och jag äter inte apor” orden kom som ett tåg och framför mig, kunde jag se Zayn vicka ihop sig som en boll utav all skratt.

”DU LOVADE” skrek jag, fast än jag visste att vi befann oss i en allmän miljö.

”Du... måste skämta…” luften var som vek när han skulle prata ”MED MIG”.

En hostning hördes en bit ifrån mig och sakta fördes mitt huvud upp. Pappa stod några meter bort och granskade mig med ett bekymrat ansikte. ”Men lilla vännen, vad har hänt. Vart är Zayn”. Av att höra hans namn, brast allt. Jag klarade inte det, så utan att svara på min älskade pappas frågor, sprang jag raskt upp på mitt rum. Vad hade jag gjort mot gud. Vad hade jag gjort för att förtjäna min ensamhet. Den närmsta filten lass sig över mig som värme. Det ända jag begärde i nuet var trygghet.  

”Har vi allt som behövs” frågade Zayn, när vi stod i kassan. ”Jag tror det”.

Jag tittade ner i korgen och rabblade upp produkterna, ”Lösgodis, chips, Coca cola, dina äckliga djungelvrål och mitt extra sura godis” fnittrade jag.

”Det låter bra” instämde han. Tystnaden trängde in och det ända som hördes var den sega tanten som intensivt förklarade för expediten att hon visst hade pengar på kortet, dryg person. En beröring kändes vid min högra hand och svagt därefter höll Zayn hand i min. Han flätade in sina fingrar som i filmer, mellan mina. Det pirrade till i magen och min blick var spikad emot tanten hela tiden. Jag hade inte modet att vända mig om och möta hans ögon, ifall det var så att han gjort allt med misstag och ångrat beröringen. Svagt började han stryka sina fingrar över min hand.

Med huvudet liggande på min rosa kudde, snyftande, drog jag mina fingrar över min högra hand. Allt för att ännu en gång få känna känslan utav beröring.

”BADBOY ZAYN” Zayn släppte min hand snabbt, nästan alldeles för fort. Bakom oss kom en jämnårig kille fram emot oss.

”Inte visste jag att du dejtade” skrattade killen, samtidigt som de slog ett handslag med varandra.

”Var inte fånig James” slog han honom på armen. Killen tog tag om sin arm, med ett gnäll.

”Men låt mig i alla fall presentera mig själv” blinkade han emot mig, ”James, och vad heter den här underbara varelsen” James sträckte fram handen för att vad jag trodde hälsa, men istället tog han tag i handen som för en liten stund sedan legat i Zayns och pussade den. Jag drog snabbt bort den och blängde på Zayn. Han tittade åt ett annat håll och värka inte ha en endaste tanke på att bryta in.

”Varför har jag aldrig sätt dig förut” ögonen vandrade vidare mot James ännu en gång och en svag ryckning utvecklades på mina axlar. Zayns blick var fortfarande riktad bort.

”Vad skulle du säga om att träffas någon gång” jag kände att han började närma mig allt mer sakta. Till slut kunde jag känna hans tunga andetag mot min hals. Försiktigt tog han tag om min hand och la den andra över min arm, för att motvilligt smeka mig sakta.

”sluta” en svag viskning kom ut ur min mun, enbart hörbart för honom. Smekningarna fortsatte och mina små viskningar hjälpte inte. Bakom James, där Zayn innan ståt, var tomt utav personer. Ingen Zayn kunde tydas. Var hade han tagit vägen? Beröringarna blev bara mer allt obehagliga och strax därefter lass sig en hand på min rumpa. Min hand flög i turbo fart upp till hans kind och small till honom hårt. ”VAFAN GÖR DU??” strax därefter ökade mina steg och bakom mig lämnade jag ekande ord ”hora, fitta, hora”.

Ljudet av regnet som smattrade till på fönstergaveln, det tysta burandet ifrån min mobil, som jag stängt på ljudlöst ekade i det annars så tysta rum. Jag var förstelnad, helt utom världen.  

Släng in några kommentarer mina homies! ;) 

 Har hänt

"VAFAN, DIN JÄVEL" en sak var säkert, han hade sätt mustaschen. Jag reste mig och gick för att möta honom med skrattet. Inte långt efter stod han framför mig med en sur min. "Det växer snabbt, inte dags för rakning" blinkade jag.

"Du tycker det är roligt" jag nicka med hela huvudet. 

"Så tycker du det här också är kul" med det tog han tag runt min midja ännu en gång och slängde upp mig på hans rygg, bar över mig till soffan och slängde ner mig.

"NEJ, SLUTA" skrek jag. 

Zayn satt sig över mig och kittlade järnet av mig. Kittla var det värsta jag visste, men i det här läget kunde jag bara skratta och vråla utan att något skulle ta stop. Men tankarna låg någon helt annan stans, nämligen the fact that Zayn satt över mig.  

---

Fredag kväll

Den spontana ledigheten började mer än mindre leda sig till sitt slut. Redan fredag kväll och skolan väntades måndag morgon. Från början, som jag dristigt förundrade, nådde ännu en omstart. Jag skulle få möta personerna som jag avskytt på nytt och stå upp för min olycka ännu en gång. På tal om vänner, hade Zara kommit förbi dagen innan och beklagat allt. Hon hade inte haft modet att komma tidigare, på grund utav hela scenen som uppstod i skolan den dagen. Lite synd eftersom hon faktiskt var den personen jag saknat mest. Zayn och jag hade spenderat våra dagar tillsammans som bestämt. Vi hade haft våra stunder, men tanken på att han inte själv valt att tillbringa veckan med mig, var förnedrande. Han skulle klart och tydligt vara borta under veckans slut med en bunt pengar som tack för hjälpen. Jag kände mig som en freak, en människa som inte hade någon chans själv ute i världen. Det ända som det babblades om var om jag mådde tillräckligt bra för att gå tillbaka till vardagslivet. Där ingen höll koll på mig, utan där jag fick ta hand om mig själv och ingen såg mig som en handikappad barnunge. Men den dagen skulle jag få vänta länge på. Fredags kvällarna var en stor traditionell höjd punkt för min familj. Det betydde nämligen tacos mys. Då vi tillsammans lagade maten och efterrätten, som bestod utav chokladpudding. Det var pappa som hade uppdraget av efterrätten, medan mamma och jag tog tacosen. Efter det duckade vi upp alla ingresserna på buffé bordet och sedan åt vid teven. Vi hade en tendens att alltid bråka om vilka grönsaker vi varje gång skulle ha. Men det slutade alltid detsamma. Gurka, tomat, sallad, röd paprika, gul lök, vitlök, fetaost och oliver. Familjen Lloyd´s specialitet. Så då stod vi här igen, den kommande fredag kvällen och pysslade. Alla viste sin rätta plats och det var bara att sätta igång arbetet. ”Gumman kan du räcka paprikan till mig”, ”så länge du skär små tärningar” svarade jag menade, när jag räckte fram paprikan till mamma. Jag hatade verkligen när grönsakerna blev i förstora bitar. Det gjorde det så sjukt svårt att stänga taco brödet.

”Ja, jag lovar chefen” skojade mamma till det med. Att mamma inte bara kunde ge sig med skojandet. Hon var inte rolig ens.

”Pappa nu är hon där igen” skrattade jag till. 

”Du menar hennes usla sätt att utrycka skämt” frågade pappa med entusiasm. Både pappa och jag brast i skratt.

”Nu får ni allt sluta, det här är inte kul mer” mammas gnälliga och fejkande röst, gjorde det bara svårare för oss att sluta skratta.

”Om du slutar försöka skämta så kanske…” mer han jag inte säga förens dörr klockan ringde. Alla la undan sin redskap och kolla på mig.   

”Okeeeej, jag öppnar. Men jag var inte klar med meningen” sa jag och pekade emot mamma, samtidigt som jag gick ut till hallen för att öppna dörren.

”Hej” sa jag osäkert när jag fick syn på vem det var. Vad fick han att komma en fredag kväll hit. Hans pass var slut för mer än 4 timmar sedan.

”Hej Cassie” jag förstod verkligen ingenting. Bakom mig hördes prassel och mamma dök upp i hallen med gurkan i handen.

”Hej Zayn! Det är bara att stiga in. Gör dig hemmastadd”

”Tack Mrs Lloyd”

”Nej, snälla kalla mig Hanna” 

”Vad gör du här” frågade jag osäkert, för att inte låta allt för otrevlig.

”Dina föräldrar bjöd in mig” log han stort.

”Aha, kul att de inte berättar något för mig” skrattade jag.

Vi gick in tillsammans till köket och jag gick direkt fram till min del utav köket för att färdigställa min del utav jobbet. Min blick fördes upp emot honom. Han stod bara där och log som en fullärd pojke. Allt hade förändrats, aldrig hade jag sätt honom så uppklädd förut. Håret stylat som vanligt, tror faktiskt han var besatt utav sitt hår. Men snyggt var det. ”Oh nej” började mamma mitt i allt mitt tänkande. 

”Andreas vi har glömt köpa godis och gott”

”Hanna jorden går inte under för det” Skrattade pappa.

”Cassandra kan du och Zayn tänka er att gå upp och handla” vände sig mamma om och frågade oss. Min blick fördes över till Zayn, som utan tvekan log och nickade trevligt. 

”Ja, det kan vi” Svarade jag samtidigt som jag la ner min kniv och fortsatte ut ur köket med Zayn tätt efter.

≈ 

”Så skola på måndag” hörde jag han säga när vi gick emot centrum. 

”Tyvärr” suckade jag.

”Men du får träffa Zara”

”Jo, men det känns inte rätt, alla kommer prata” 

”Prata om vad” frågade han med höjda ögonbryn.

”Om allt” började jag och sträckte ut mina armar i luften. ”Om att jag svimmade, om att jag har anorexia, om att jag inte var i skolan och varför skulle de inte veta om dig med” avslutade jag med. 

”Världen är så” fortsatte Zayn. ”Men bry dig inte om dem”

”Det är inte så lätt som du tror” suckade jag.

”Du kan i alla fall försöka, eller?”

”Jag kan inget lova” svarade jag som svar.

Hans medlidande blickar gjorde mig svag. Han skulle lämna mig själv och kvar skulle jag bli. Egentligen kände vi inte varandra, men han var någon. Någon som stod vid min sida och brydde sig om mig. Jag hade inte känt den känslan på länge och nu när jag hade den skulle den tas bort ifrån mig. 

”Gillar du surt” 

”Ja” svarade jag kort.

”Granska upp dig” hojtade Zayn och la sin arm om mig. ”Nu ska vi ha kul, du och jag” avslutade han med. Utan att tänka mig för kramade jag om honom snabbt och log det bredaste leendet emot honom. 

Inga kommentar på den dåliga uppdateringen...  

Istället är vi glada att det äntligen ligger ett kapitel uppe!!! :D 

---

Måndag morgon

Känslan var obeskrivlig, mjuk, passande och fridfull. Att vakna upp utan det jäkla bandaget runt handleden andre morgonen i rad, var det underbaraste jag hade varit med om. Att man hade möjligheten att rulla runt i sängen hur man ville, utan att en speciell mittpunkt skulle värka efter en hastig rörelse. Skrattet som uppstår när man upptäcker att du äntligen kan klia dig på ryggen utan några problem att nå.

Morgonen skulle inte innehålla något spår av stress eller sysslor och det skulle hålla i en vecka framöver. Mamma hade direkt ringt till skolan och krävt en till vecka för att återhämta mig. Hon var antagligen rädd för att jag skulle svimma av i skolan igen eller ännu värre "inte äta någon mat". Hon ville behålla mig hemma så mycket som det gick.

Min blick studerade rummet och fann shortsen liggandes i hörnet vid min tvättkorg. Jag vet att det är vinter ute, men tycker det känns skönt att kunna gå inomhus med tankarna om sommaren. Så därför klär jag mig rätt kalt inomhus.

Med min pyjamas på, går jag ner med hoppande små glädje skutt, riktat för att slänga mig i soffan framför teven. Mina steg börjar närma sig och i det sista hörnet tittar jag bak och slänger mig ner i soffan. Den mjuka delen, jag som alltid har känt när jag ramlar ner, var nu istället knölig och hård. Ett svagt ljud kunde tydas under mig och jag var lika snabbt upp från soffan som ner. Min rygg trycktes mot väggen, samtidigt som jag utbyte ett högt skrik, "FÖR FAN, ÄR DU HELT... OHHH". Zayn dämpade sitt skratt genom att hålla sin ena hand för att täcka munnen och den andra för att täcka ögonen. 

"Det. är. Inte mitt. fel. att du hoppar på mig" små ord kom ur honom, även fast skratten fortfarande ekade.

Jag gick emot honom och satt mig bredvid honom, "du kan ta bort händerna nu".

"Är du säker? blev rätt skrämd av ditt ansikte" skrattade han.

"Vad är det för fel på mitt ansikte" jag smekte min hand över min kind och försökte känna om jag lämnat kvar en fläck tandkräm eller om ansiktsmasken fortfarande satt på.

"Jag bara skämtar med dig Cassie" skrattade Zayn till när han tagit ner händerna och sätt hur jag chockat letat efter fel.

"Inte kul" och så smal jag till honom hårt på armen.

"Aj, det gjorde ont"

"Du ska tåla sådant" flinade jag till med en blinkning riktad emot honom.

Zayn hosta till "varför ska jag de"

"Har du sätt på dig själv" Zayn titta på mig, de där underbara mörka ögonen. Jag slet snabbt bort ögonkontakten efter tänkandet och en svag rodnad spred sig över mina kinder. Gud, han såg bra ut och de där musklerna, ahh. Nej Cassandra sluta nu!

"Är jag så ful" skratta han.

"Asså jag menar dina muskler, du borde tåla tjejer som slår dig" amen snälla kom jag inte på något bättre att säga. Wow så smart jag är, not.

"Så du har kollat in mig" fråga Zayn med det bredaste leendet på läpparna. 

Säg något smart, kom på något smart. Cassandra va smart för en gångs skull, snälllllaaaa.

"Eh... du sa att du var med i ett band" med de log jag brett och hoppades innerligt att han skulle skippa det andra och fortsätta konversionen inom det nya ämnet. Som min önskan precis slått in så log han gulligt och svarade på min fråga.

"Ja, One direction heter det" 

"Är ni stora" jag log lömskt mot honom.

"Haha, om du kallar världens största pojkband stora, så ja det är vi kanske" han titta lömskt tillbaka på mig och vi båda brast ut i skratt.

"oj, det är stort" sa jag krävande.

"Snacka om stort och en annan sak som också är stora, är ju mina muskler" det där var en sådär pick för mitt babbel och blicken han gav mig var obeskrivlig, eller rättare sagt retande.

Vi hade lämnat konversionen bakom oss och istället satt på teven, för att finna Family Guy. Våra ansikten satt som förstelnade och studerade efter ett roligt skämt skulle komma upp, så vi båda kunde skratta. Och som väntat lämnade skratten våra munnar var andre sekund. Men mellan all skratt och babbel från teven, hördes svagt ljud från min mage. Zayns ansikte vändes som vinden och studerade mig.

"Är du hungrig" 

"Nej, det är lugnt" svarade jag menande. 

"Kom" sa Zayn och drog upp mig från soffan, "jag ska göra nutella macka till dig" fortsätter han.

Ett skratt lämnade mig och fortsätter ända vägen in till köket, där Zayn helt plötsligt, läger sina händer runt min midja och bär upp mig och sätter mig på buffen. Min blick blev som förvånad och förvirrad.

"Du stannar här och jag jobbar" han pekade där jag satt och började smått ta fram ingresserna, så som nutellan och brödet.

Var det möjligt att Zayn precis höll mig runt midjan. Det var både en god sak och en åt det sämre. Jag ville inte ha någon, inte nu. Men han kanske inte mena det på det sättet. Han ville trots allt lyfta upp mig och sätta mig på buffen. Det är väl normalt, eller?   

"Två nutella mackor gjorda av den enastående Zayn är klara" 

En tallrik sates bredvid mig och som han sa så låg det två mackor på. Hur i helsike skulle jag orka de två. Min blick gick ifrån tallriken upp till Zayn. Ett leende trängdes fram på mina läppar. för att vissa min tacksamhet, även fast jag egentligen mer än gärna skitit i den här onödiga måltiden.

Båda hade dekat efter måltiden och slagit oss ner i soffan igen. Mackorna hade fått tas med länge, men till sist gav Zayn upp och hjälpt mig att äta upp dem. Och nu la vi här båda belåtna och mätta, med två magar som puttade ut. Zayn hade fällt bak sitt bakhuvud åt stödet bakom och lagt upp sina ben på soffbordet, medan jag lagt upp mina ben över hans lår och lagt mig bakåt för att kunna sträcka mig i soffan. Sedan slumra jag till. 

Den smattrande regnet utanför fick mig att öppna mina ögon och irriterande sucka över min ryggvärk. Ställningen var inte den bästa och synen utav Zayns fick mig att tycka synd om honom. Han måste ha mycket värre ont, när han vaknar. En rysning går genom min kropp och snabbt tar jag fram den rosa filten bakom mig och lindar om mig. 

Tankarna kom tillbaka om beröringen. Jag var förvirrad. 

Zayn hade på sig ett par slitna ljusa jeans, som satt perfekt på honom. En vit t-shirt klädde honom till och såklart hade han ett par svarta strumpor till. Jag fnittrade till, när jag själv kom på att jag precis studerat hans strumpor av alla saker. Men det var något speciellt med honom, som fick mig att studera varenda föremål som satt på honom eller i hans närhet. Det som oroade mig mest var att han var omtänksam, han brydde sig verkligen om mig. 

Evigheter gick, men Zayn hade inte rört sig ett smack. Han la där stil som vanligt, under den timmen som gått. Plötsligt fick jag en ide. 

Tillbaka kom jag med en svart tuschpenna i handen och med det största lömska flinet i ansiktet. Försiktigt lutade jag mig fram bakom honom, över hans huvud. Locket klickade av och min hand fördes över, i riktning mot under näsan. 

Resultatet blev bättre än vad jag väntat och framför mig kunde man se en enkelmålad mustasch.

Zayn gäspade och drog upp sitt huvud. Hans blick fördes över till det ställe jag legat innan på. Men utav mitt försvinnande tittade han ut över hela rummet för att leta efter mig. Men jag hade tagit sats och slängt mig ner bakom soffan med skrattet placerat för att explodera. 

"Cassie"

"HALLÅ CASSIE"

"Det här är inte roligt längre"

Han gick runt i hela huset och skrek efter mig, men det bussiga leendet hade lämnat honom och hade nu istället ändrats till panik. 

"Omg, omg Cassie" hans mummel hördes ända fram till mig från hallen, där prassel börjades höras. Men sedan brast det ut i ett skrik. 

"VAFAN, DIN JÄVEL" en sak var säkert, han hade sätt mustaschen. 

Jag reste mig och gick för att möta honom med skrattet. Inte långt efter stod han framför mig med en sur min. 

"Det växer snabbt, inte dags för rakning" blinkade jag.

"Du tycker det är roligt" jag nicka med hela huvudet. 

"Så tycker du det här också är kul" med det tog han tag runt min midja ännu en gång och slängde upp mig på hans rygg, bar över mig till soffan och slängde ner mig.

"NEJ, SLUTA" skrek jag. 

Zayn satt sig över mig och kittlade järnet av mig. Kittla var det värsta jag visste, men i det här läget kunde jag bara skratta och vråla utan att något skulle ta stop. 

Men tankarna låg någon helt annan stans, nämligen the fact that Zayn satt över mig. 

Först och främst vill jag bara klargöra att jag vet att ingen "har hänt innan" text syns ovan. Men det beror på att det kändes onödigt, i med att inget speciellt hände i förra kipitlet, som kan förknippasmed det här. 

Men i allafall hääääääärrrr har ni det låååååååååånngggggggaaaaaa kapitlet, som tog hela kvällen att skriva, men jag gjorde det för er.

XOXO

FÖRLÅT!!!

Som ni säkert redan har märkt, så har jag legat efter med uppdateringen. Kan bara skylla på den uttråkade skolan som håller en sysselsatt hela TIDEN! Kan inte mer än säga att det tar kål på mig. Uppsatser hit och ditt, upp och ner, bak och fram. Ja, jag försökte skoja till det där Haha. Men i alla fall, det jag försöker komma fram till är att jag ska försöka publicera kapitel 12 på torsdag, då alla läxor är avklarade och ett fantastiskt sportlov väntas. Det bästa är att jag kommer få mer tid till er!! Bered er på güt uppdatering hela nästa vecka. Har stora planer med denna novell, can I say... ;) 

Så länge kan ni njuta av dessa underbara bilder, scener. <3

              

              

 

              

 

 

 

Har hänt:

Inom mig var sanningen att utveckla så mycket muskler som skulle behövas. De hade försökt för vana mig på det som skulle ske om jag skulle fortsätta som jag gjorde. Och det jag gjorde var att hålla mig undan mat så mycket jag kunde och egna mig en portion om dagen. Jag hade tagit den självklara vägen enligt mig. Men nu satt jag här. Precis där det skulle ta slut. Utan någon hjälp och ingen rörelse. Helt ensam. Och allt var mitt eget fel. 

                 

 Zaras Perspektiv

Precis framför mig hade Cassandra begett sig av. Inga minner eller tecken hade signalerat riktat emot mig. Jag hade inte känt henne så länge, bara en dag, och jag kunde inte hennes sätt att tala. En liten besvikelse. Skulle jag sprungit efter henne och kanske försökt prata med henne. Tankarna om det hade tyvärr inte funnits tillgängliga vid det tillfället, eftersom ingen mindre än One Direction stod framför mig. Mina idoler.

Vi befann oss just nu i den stora matsalen, med vi menar jag Harry, Louis, Liam, Niall och Zayn. Det var spaghetti och köttfärssås som serverades. En av mina favoriter på listan. Problemet som uppstår vid ett sådant här tillfälle är att jag inte har den blekaste aning om hur man ska äta spaghetti. Alla säger att du ska både använda sked och gaffel. Men enligt mig är det omöjligt. Och sitta och sleva i mig framför dessa fem killar skulle varit det pinsammaste på jorden. Så jag fick göra det bästa av det och försöka så gott som det gick.

Zayn Perspektiv

Min blick satt fastklistrad på matsalsdörren. I väntan på att Cassie någon gång skulle komma ingående med ett ursäktande leende och påpeka att hon var tvungen att springa ett ärende. Men den önskningen skulle aldrig slå in. Man kunde se hela hennes ansikte förändras när hon fick se mig som en femtedel av bandet. Det byggdes upp en besvikelse inom henne som jag kunde tyda och sedan var hon puts vek. Helt borta. Hon hade inte återvänt på hela musikkursen och när vi hade anlänt till matsalen hade hon inte befunnit sig där heller.

Min blick vandrade från dörren och vidare till gänget som satt framför mig.

-       Where do you think Cassie is?

Min oroliga blick smittade av sig och alla tittade oroligt runt om sig, för att leta reda på Cassie. Men deras blickar kom lika snabbt tillbaka emot mig med besvikna minner.

-       We don’t know bro, svara Harry med nedstämt ton.

-       Do you think we should look for her? Frågar Zara.

-       No, you stay. I’ll go and look for her, svarar jag på Zaras fråga.

Nu fick jag chansen att själv prata med henne. Men problemet var, var skulle hon kunna befinna sig. Det enda jag kunde tänka på var hennes snö färgade hår och hennes underbara havsblåa ögon, de var så djupa att man möjligtvis skulle drunkna i dem om man höll sin blick alldeles för länge i dem. Hennes sätt att sprida sitt leende upp i halvmåne. Jag viste att det skulle bli underbart att få höra hennes skratt, som jag ännu inte har fått uppleva. Men jag vet att när den stunden kommer, kommer hela mitt hjärta att fyllas med glädje och jag skulle äntligen kunna säga att jag möt min själsfrände. Jag kunde redan se hennes ansikte framför mig. Att en saknad av en person man inte känner kan väcka så mycket känslor. Det är helt galet.

Mina fötter styrdes ut från matsalen och lede ut i den tysta korridoren. Tomheten kom som en vind och den obehagliga stämningen gjorde att min tyngd på ryggen sjönk ner en bit. Matsalsdörren stängdes igen med en smäll och kvar blev jag ståendes i den ödelagda korridoren sökande efter Cassie. Men efter att hållit min blick ner i golvet, lyfte jag upp den och blicka ut över området. Bänkar stod som uppradade en efter en. Och det enda ljud som hördes var vattenmaskinen som efter varje sekund ticka till, för att en droppe släpptes en efter en. Men bland de droppande vattendropparna kunde man höra svaga andetag. Inte de sovande andetagen man kan höra när Harry sover djupt eller de andetagen som Liam tar under sömnen. Det är tunga med ändå kämpande andetag.

Jag fortsatte mina steg framåt på väntan att hitta en sovande elev eller lärare liggandes på en av de gröna bänkarna. Men bara fem steg framåt kan jag skymma en skugga runt ett snett hörn. Det ligger någon på golvet. En flicka med ljust hår. Det snö färgande håret som lyser ända fram till min plats, ett par meter därifrån. Fast klistrat står jag med fötterna på jorden. Inget kommer ur min mun inte ens ett svagt ”why”. Jag står där tills ögonen börjar vattnas och jag springer fram emot henne. Tar bort hennes hår från hennes ansikte och skådar henne. Det är smetat med smink och blötta tårar sitter fortfarande fästade på hennes kinder.

-       Cassie!!

Jag får inget svar. Jag tar upp henne mot mitt bröst och försöker skacka henne till verkligheten, men inget tecken.

-       Cassie please wake up!!

Inte ens ett finger, som i filmer rör sig. Hon bara låg där i min famn med sina andetag som efter varje sekund blev tyngre och hårdare.

-       Please Cassie, do it for me…

Skriv/Kommentera, blir så otroligt glad över era fina kommentarer. <3 :) 

Hänt:

-       You've totally right. But the fifth is currently on the toilet, svarade Harry.

När Harry precis avslutat sin mening, såg jag en bekant figur komma in genom dörren till musiksalen. Jag var bered på att höja min hand för en lätt vinkning när, den ljushåriga killen reste sig upp med ett språng emot honom. De kom sedan emot oss och min förvirrade min måste ha väckt många känslor på en och samma gång.

-       Let me introduce the fifth member of One direction, Zayn.

Min mun stod som vidöppen. Det kunde inte vara sant…

                

 Efter det förvirrande beskedet om att Zayn skulle tillhöra ett känt pojkband hade jag begett mig med raska steg därifrån. Jag ville inte vara i närheten av någon av dem. Speciellt inte Zayn. Jag behövde tid att tänka. Jag vet inte varför jag reagerar som jag gör men det tar hårt när en person som man trodde hade något gemensamt med, helt plötsligt ligger så mycket före en själv. Han lever sin dröm, medan jag Cassandra måste offra allt jag har för att nå min dröm. Jag kunde ståt på Olympen vid det här laget. Titta ut på publiken och se mina föräldrar stå gråtandes med varsin näsduk i handen, redo att torka vidare. Jag skulle få känna seger och återvända hem med en färdigställd dröm. Men istället har jag offrat 3 värdefulla veckor till spillo. Och nu offrar jag ännu en dag till att sitta inlåst på den orena skoltoaletten gömmandes. Jag vågar inte möta någons blickar. För det var kört.

På väg till toaletterna hade jag stött på Melissa och hennes gäng. Det gick inte att förhindra, för Melissa kände igen mig direkt. Inte på grund av mitt ljusa hår. Gipset var det som förde till sig chockade blickar. Men efter genomtänkande, framträdde småflin på deras läppar fram. Och i den stunden viste jag att de hade avslöjat mig. Men innan de han uttrycka sig ett ord mot mig, var jag redan vid dörren som ledde in till dam toan.

Min blick vandrar ner till min silvriga klocka som sitter på min handled. Den visar redan halv elva. Min mage börja kura till och jag kände törsten som vattnades efter vätska. Lunchen serveras klockan prick elva för oss elever. Men den ända möjligheten jag har för att få i mig mat är att gå till matsalen och skaffa mig något. Men det skulle även betyda att jag skulle vara tvungen att möta både One direction inkluderar Zayn, Melissa och hennes duma gäng. Jag skulle även vara tvungen att möta hela skolan. Eftersom Melissa säkert hade gått runt och pratat om mig vid detta lag. Det skulle bli tufft. Men vad gör man inte för att få i sig ett äpple.

Korridoren kändes längre än för. Efter varje steg jag tog, kändes det som jag fick en stöt i mitten av magen. Det gjorde ont, så därför kunde jag förstå att det hände en gång till. Sist var för cirka 1 och en halv månad sen. Men då kändes det säkrare. Jag hade mamma och pappa till hands bara en bit ifrån mig. Men här i den ödelagda korridoren hade jag ingen. Jag tar snabbt tag i en av bänkarna och sätter mig ner. Magen spänner, inte på grund av att jag är hungrig mer. För att jag inte ätit något på hela dagen. Jag lutar mig fram, så att jag ligger med mitt huvud mellan mina ben och andas djupt. ”Varför” intalar jag mig till gud, varför ska det ända alternativet vara att kalla på hjälp. I den här stunden och nuet skulle jag hellre suttit hemma vid vårt trä matbord med mamma och pappa mittemot mig. De skulle lugna ner mig och säga att allt skulle fixa sig. De skulle pussat mig på kinden och burit upp mig i deras famn. Sedan skulle jag smärtfritt vakna upp av det ljumma teets lukt vid mitt sängbord.

Kramperna blir värre och synen som alltid suddas bort. Bara en skepnad av korridoren syns till. Jag vrider mitt huvud åt höger, då mitt huvud ligger fortfarande kvar på mina knän. Jag kan se öppningen till matsalen som jag ej nådde. Dörren är stängd. Men man kan ändå höra de höga rösterna och skrik som ekar ända fram till mina öron. Doften av köttfärs träder runt i luften och till sist tar jag en sats och drar in doften. Köttfärs har aldrig varit bland mina favoriter. Men det skulle passa perfekt i den här stunden. Vad som helst skulle få mig lugnad. Fast egentligen spela det ingen större roll, eftersom jag säkert skulle spytt upp det. Bara onödigt att jag ska sno maten som istället ett hjälplöst barn som i hunger sitter och svälter i ett annat land behöver.

Samtidigt som smärtan ökar i militakt, börjar tårarna komma fram. Jag snyftar och slår på mig själv. Är det värt det? Är det värt att få mig själv att må så här. Tickande bomber i huvudet, som smäller till var sjätte sekund. Eller magknipet i midjan som får mig själv att skrika ända till månen och tillbaka. Är det verkligen värt det? Är Olympen så viktig för mig. Skulle inte mitt liv bli så mycket bättre utan dessa smärtor. Skulle kanske killar se på mig på ett helt annat sätt om jag börja äta mängder. Jag var rädd för att det var sanningen. Sanningen som mina föräldrar, morföräldrar, farföräldrar och tränare sagt till mig. Men varför i hela friden skulle jag ha lyssnat på dem. Inom mig var sanningen att utveckla så mycket muskler som skulle behövas. De hade försökt för vana mig på det som skulle ske om jag skulle fortsätta som jag gjorde. Och det jag gjorde var att hålla mig undan mat så mycket jag kunde och egna mig en portion om dagen. Jag hade tagit den självklara vägen enligt mig. Men nu satt jag här. Precis där det skulle ta slut. Utan någon hjälp och ingen rörelse. Helt ensam. Och allt var mitt eget fel. 

Har hänt:

Mina händer knappa in meddelandet till Zara och tryckte på skicka. Min annars så nedböjda ryck, sträckte jag upp och luta den istället bakåt mot vägen. Min blick vandrade över korridoren, då den fastnade på en person som kom gåendes emot mig. Killen såg ner i marken och fortsatte sina steg framåt. Men jag höll kvar mina ögon på honom. Han höjde huvudet och titta rakt in i mina ögon. Det var han, hans underbara mörka ögon, hans perfekt stylade hår. Det var Zayn.

Det var en plåga att hålla kvar blicken i honom. En smärtfri död som skulle utbryta. Inte hade jag planerat att jag skulle träffa Zayn. Då hade jag förmodligen flippat ur och skitit att gå till platsen vi sagt ut. Men i den här situationen, hade jag inget val. Där stod han, precis två meter ifrån mig med ett stor leende på läpparna. Han rörde sakta sin mun upp och ner, ett tuggummi kunde jag se röra sig inne i hans mun. Tanken på att det kunde vara min favorit smak, mint. Fick mig att vattnas i munnen.

Zayn hade på sig jeans skjorta och en vanlig vit T-shirt under med ett svart tryck på. Till det hade han ett par mörka svarta jeans. En klockren outfit.

-       Cassie is that you?

-       yeah.

-       oh, I hardly recognized you in the light hair.

Jag skrattade till av ännu ett påstående om mitt hår. Det hade verkligen hjälpt.

-       If it would not been for the broken arm, I'd probably gone past you.

Jag stelnade till vad han just hade sagt. Det var inte den bästa meningen jag hört på länge.

-       Nice too know.

-       oh no, I did not mean it that way.

Zayn stod fortfarande mittemot mig och försiktigt la jag mina armar i kors, skapade en sur min och blängde på honom.

-       I had stayed, I mean who would walk past a cute girl.

Jag började rodna vilt av det sista ordet han sa. Han tyckte jag var söt.

Zayn perspektiv

Jag hade nästan klantat till det, men jag fick till det väldigt bra i slutet. Cassie kom över det snabbt. Jag tog insiativet och satt mig ner på bänken bredvid henne. Bara att se henne fick mig att bli lycklig. Jag hade undrat så mycket om hur hon mådde. Det såg ut som om hon gått över det en aning. Men man kunde fortfarande se rädslan i hennes ögon. Mina ögon vandrade över till hennes hår ännu en gång. Det hade skett en stor förändring. Från brunett till blond. Men det passa henne väldigt bra. Jag drog ner min blick så att den slutade precis vid hennes tindrande blå ögon.

-       Your hair are really nice.

Hon log ett svagt leende och ett lätt ”thanks” kom ur hennes fuktiga läppar.

-       So when are you supposed to remove the bandage?

-       Next week.

-       Nice

Cassie sa ingen på den stund vi satt i tystnad. Med till sist hördes ett svagt ljud från hennes fika. Hon drog upp sin vita Iphone och börja svagt knappa in ett sms. Jag gillade inte pinsamma tystnader, så jag reste mig upp och börja gå till toaletterna, som jag egentligen kom för att gå till. Men precis efter mina fem steg jag han ta, öppnade Cassie sin mun.

-       Why did you give me the teddy bear?

Frågan kom som en chock. Ja, varför lämna jag över en nalle till henne. Jag kände ju knappt henne. Och det var antagligen de hon ville få reda på. Men tyvärr hade jag inget svar på det. Men jag hade en känsla om henne, att det kunde finnas något hos henne jag letat efter. Och en sådan sak ska man inte släppa.

-       Uh, because I wanted to be nice.

-       Okay, it was very nice.

Jag log stort till henne. Jag vände mig om och fortsatte mina steg mot toaletterna. Bakom mig kunde jag höra Cassie’s steg gå iväg.

Cassandra perspektiv

Zara hade skickat ett sms efter en lång väntan. Vi skulle hålla oss i sal 200 hela dagen. Och salen låg i källaren. Hur skulle jag kunna veta att de hade uppfattat helt med att ordningen på talen. Jag menar vem skulle satt 200 i källaren, därpå första plan som 100 och sedan ovanvåningarna på 300 och 400. Vem var så dum?

Jag blev lite besviken över Zayns svar. Att han bara ville vara snäll. Det är klar han ville. Vem skulle vilja vara något mer med mig. Jag är säkert sista tjejen på hela jordklotet som skulle få uppleva kärlek.

Mina steg drog sig ner till källaren där jag fan Zara sittande med ett par killar. Men genom att bara dra ett snabbt titt på dem, såg jag direkt att de verkligen inte gick i min klass. Vist jag har bara gått här i en dag. Men jag hade verkligen rå pluggat där hemma. Gått igenom skolkatalogen jag fått av Zara, för att memorera alla namnen. Och de fyra ansikten fanns definitivt inte med på fotot. Zara tittade upp och fick syn på mig.

-       Cassandra, here.

Zara vinka med sin högra arm för att signalera att jag skulle komma, samtidigt som hon skrek som ett litet barn för att få uppmärksamhet.

-       Am here.

Svarade jag när jag kom fram.

-       You must be Cassandra, I’m Louis.

En kille med brunt hår, med enligt honom namnet Louis sträckte fram sin hand för att hälsa.

-       We heard so much about you. Fotsatte han.

-       You have, svarade jag skeptiskt.

-       Yeah, your friend here, han sträckte över sin arm över Zara och skratta högt.

-       Talked about you, fortsatte han sedan på meningen.

-       How nice of her, svarade jag med ett flin på läpparna.

-       Nothing bad Cassandra, I promise. Fortsatte Zara menande.

Jag tittade menade tillbaks på henne. Vad hon nu hade sagt, så viste jag att hon aldrig skulle dra upp incidenten på arenan. Vi hade lovat varandra att hon aldrig skulle nämna det till någon. Och jag torde henne. Så pass att jag litade på henne. Min blick förde vidare på resten av killarna, som hade suttit tysta under samtalet.

-       And who are you?

De blev väldigt förvånade alla tre över mitt uttalande. De kunde man se på deras chockade minner. Men de samlade sig fort. Den krullhåriga killen hackla sig.

-       I’m Harry an this guys names are Niall and Liam.

Jag hälsa vänligt på dem.

-       Nice too met you. so when will you start?

Killarna och till och med Zara brast ut i full skrattattack. Och jag fatta verkligen inget. Hade jag sagt något fel. Jag förökte få någon liten kontakt med Zara med det var helt omöjligt. ”Zara” skrek jag högt och de alla slutade skratta. Jag tittade förvirrat på varje person som satt framför mig och de alla bara satt och log. ”So?”

-       They’re the celebrities I told you about.

Där klickade det till i min lilla hjärna.

-       We’re One direction, förklarade Louis glatt.

-       But there should be five band members? Intalade jag.

En sak jag kom ihåg om det gnagande bandet var just att de var fem bandmedlemmar och att de blev kända genom x- factor. Mer viste jag inte. Alla i Sverige hade verkligen varit besatta i dem. Men jag hade inte ägnat en endaste tid till att titta upp hur de såg ut eller hur de sjöng.

-       You've totally right. But the fifth is currently on the toilet, svarade Harry.

När Harry precis avslutat sin mening, såg jag en bekant figur komma in genom dörren till musiksalen. Jag var bered på att höja min hand för en lätt vinkning när, den ljushåriga killen reste sig upp med ett språng emot honom. De kom sedan emot oss och min förvirrade min måste ha väckt många känslor på en och samma gång.

-       Let me introduce the fifth member of One direction, Zayn.

Min mun stod som vidöppen. Det kunde inte vara sant…

Efterlänktat Kapitel? För mig är det det i alla fall. Sjuuuukttt glad över mig själv, för att jag han med det idag. Nästa hoppas jag på att det kommer upp på fredag eller lördag. 

Ha en fortsatt trevlig vecka! 

Har hänt:

-       Were you there?

-       Yes, I usually hang out there on weekends.

-       But promise you will not tell it to anybody it was me? Okay?

-       I promise, pinky swear.

Zara sträckte fram lillfingret mot mig. Höll det där framme för att vänta på mitt tecken. Jag gjorde detsamma och krocka mitt lillfinger med henne.

-       Pinky swear.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

                 

Jag såg konstigt nog, framemot att gå till skolan den här tisdagsmorgonen. Dagen efter jag möt Zara. Zara som hade ändrat min uppsyn på vänskap. Hon var ett tydligt exempel på en bra vän som behövdes. Det strålade fullt med glädje runt om henne. Och det ända hon såg framför sig, var ännu en spännande dag hon skulle uppleva. Den inställningen jag hade letat efter.

   Igår kväll hade Zara skickat ett meddelande till mig. Meddelandet löd om att ett stort känt band skulle komma till skolan idag. Och att en av killarna i bandet hade gått på ”James high school” innan. Skolan jag gick på nu. Nyheten väckte inget större intresse hos mig. Därför hade jag inte ställt någon fråga eller varit ett dugg nyfiken på vem de var. Det jag svarade tillbaks var ett kort svar, ”vad kul”. 

Temperaturen hade höjts under natten och det stod på -10°C ute. Min kropp skakade till när jag tittade mot mitt sängbord där en termometer satt och visade graderna. Tanken på att gå till skolan var inte ett alternativ. Med darrande ben skuttade jag ner ifrån trappan och ännu en gång mot köket, som jag gjorde varje morgon. Spänt på förhoppningar att någon av pappa eller mamma skulle vara hemma. När jag kommer in i köket, ser jag pappa stående och plockar undan disken från igår kväll. Han får syn på mig och träder fram ett stort vitt leende på läpparna. Pappa vet att jag inte är den bästa morgon människan, så därför försöker han alltid muntra upp mig genom att visa ett leende och vänta på att jag ska börja samtalet. ”Skulle du vilja skjutsa mig till skolan idag?” frågade jag med en medgivande röst och såg upp med blinkande ögon. Jag borde sätt ut som en hundvalp vid detta lag. En bedjande ynklig hundvalp som sträva efter hjälp. Pappa skratta till och nicka. ”Allt för min lilla ängel” svarade han med det sista skratt som fanns inom honom. ”Taxin går om en halvtimme” fortsätter pappa. Nu var det min tur att börja skratta.

Jag hade rätt om att det skulle vara för kallt att gå till skolan. För jag han inte mer än att gå ut från vår port innan frosten nådde mig. Även om jag hade min tjocka vinterjacka, trängde kylan in sig. Jag drog över en bit av min vinterjacka över min brutna arm, eftersom jag inte hittat en endaste vante som passa. Pappa märkte också av det och ruska till huvudet. Om ungefär ett år skulle mamma och jag kunna kalla honom en äkta flintgubbe. Lite synd om honom var det, nu när han glömt ta på sig sin mössa.

   Det tog ett tag innan bilen börja rulla, eftersom pappa var tvungen att skrapa bort allt frost som satt på fönsterrutterna. Och med den tiden, passa jag på att värma upp bilen. Det var skönt att vara barn ibland. Som i den här situationen. Som pappa skulle aldrig tvinga mig att stå ute i kylan och skrapa, istället lätt han mig sitta i den varma bilen och vänta. Jag kolla klockan snabbt och insåg att tiden hade gått alldeles för snabbt. Klockan visade redan 08.50 och vi börja prick nio. Med min vänstra hand knacka jag försiktigt på fönsterrutan längs fram. Och pappa signalerade att han snart var klar. Men det var inte det svaret jag förväntade mig. Klockan slog 08.58 och jag hade verkligen panik nu. Bilfärden till skolan skulle ta minst 5 min och vi hade inte börjat röra på oss än. Jag banka ännu en gång och pappa kom inrusande i bilen. ”Fy vad kallt det är” huttrade pappa. ”Kan vi köra nu? Jag skulle varit på skolan för 5 minuter sedan nu” svarade jag irriterat. ”Yes my lady” svarade pappa med ett skratt och startade bilen. Ett skratt nådde mig med, eftersom att jag kom på mig själv låta alldeles för mycket lik mamma.

”Tack för skjutsen” skrek jag högt efter mig när jag var på väg ifrån infarten till skolan. Utan att titta mig för gick jag rakt in i någon. ”Urh” personen var biffig och stor. Jag hade ofta blivit mobbad över min långa längd, som låg på 1,75. Men i det här laget var jag tvungen att höja mitt huvud för att få någon syn på personens ansikte. Ansiktet sa mig inget. Det var spänt, men efter en stund utbredde ett leende, ett fejk leende. En sak jag hade lärt mig under min gång i Sverige, var att jag snabbt och enkelt kunde urskilja om personen log eller bara gjorde det för att den hade rättigheter.

   Istället för att le tillbaka, fortsätter jag min färd mot ingången. Jag låg risigt till, på grund av den långa frånvaron som skulle sättas. Exakt 20 minuters försening.

När jag kom fram till mitt gröna skåp, kom jag på att jag inte hade någon aning om vilket ämne första lektionen var. Och det resulterade att jag inte kunde välja vilken bok som skulle medföljas. Men turen fanns ändå med mig, eftersom att Zara hade nämt igår i meddelandet att vi skulle va i sal 200. Men nästa problem kom upp att jag inte viste var den salen låg. Men på att tyda att 200 var ett högt tal, så gissade jag på att det låg några trappor upp. Utan att ta ut någon bok från skåpet, stängde jag det. Begav mig sedan några trappor upp.

Mina förbommar att det här skulle gå lätt, var borta. Det var totalt omöjligt. Inte en endaste nummer låg nära 200. Det hade dygd upp 300 och över. Men jag viste att på första plan låg det vid 100. Jag gick med mina svaga steg ner från alla trappor jag sprungit upp för och nådde min start. Korridoren var lika tom som den varit för 10 minuter sedan. Inte en endaste kotte sågs till. Frustrerad blev jag och sparkade in min fot i vägen. Men ångrade mig därefter, för det växte upp en smärta i min stackars stortå. Jag skrek till av frustration och satt mig på närmaste bänk. La mitt huvud i mina händer och försökte tänka till. Sedan slog jag själv i huvudet. Hur dum får jag va. Jag tog upp min Iphone och slog in Zaras nummer.

Zayn perspektiv 

London hade varit lika bra som alltid. Men att komma hem till sin hemort, där du födds och hela din släkt fanns, fick mig att känna riktig glädje. Jag saknade dem så mycket. Efter framgången i x-factor hade jag tagit mitt pick och pack och flyttat till London för att lyckas med mitt band One direction. Killarna hade blivit min andra familj och vi stöttade varandra. Alla hade fått lämna sina familjer bakom sig. Men jag hade kommit över det, vi hade tråtts allt levt så här i snart 2 år. Men ändå fick jag varje gång ett rus av lycka när jag nådde gränsen till Bradford.

   Min polare Danny hade tjatat på hans rektor om att One direction skulle spela på James high school som en start på den nya terminen. Rektorn hade övertalats och jag hade skriket av glädje när vi hade fått förfrågan. Jag hade innan gått på james high school innan hela framgången uppkom och jag saknade skolan faktiskt lite. Konstigt att säga, jag vet.

   Vi befann oss därför i en bil mot Bradford. Vi hade även fått beskedet av vi skulle ta en liten paus efter framträdandet. Vi skulle alla dra hem till våra familjer. Så jag skulle stanna kvar i Bradford, när de åkte hem. Ett positivt besked för mig, eftersom då skulle jag få tid att leta upp Cassandra. Tjejen jag träffade för 3 veckor sedan. Hon var så vacker och hennes sätt att titta på mig. Jag var helt säker på att hon inte kände igen mig, för vem gjorde inte det i Bradford. Jag hade ju under hela min barndom levt där som den badboy alla kalla mig. Men när jag skulle hälsa på henne innan min färd skulle dra sig tillbaks till London, var hon inte hemma. Hon hade åkt till Sverige. Så jag överlämnade nallen och gick min väg. Med inställningen på att aldrig möta henne igen.   

Paul stannade bilen och vände sig om emot oss. ”We’re here guys”. ”Can you please carry me to the entrance” medgav louis. Paul svarde med ett skarpt nej och louis fortsatte ”There was no specific issue”. Paul himlade med ögonen och gick ur bilen. Vi andra traska efter honom.

Framträdandet skulle äga rum på 200 plan nu direkt på morgonen. Det skulle börja med att vi skulle vara med på en musik lektion. Men senare under dagen skulle vi uppträda i aulan. Vi var där rätt så tidigt och fick vänta in alla eleverna. De blev klart paffa när de fick syn på oss, men fortsatte som vanligt därefter. Paul gick och skulle hämta Naills gitarr ute i bilen och vi blev lämnade ensamma med resten av klassen. ”Zayn!” Danny kom emot mig med buss i ansiktet. Han omfamnade mig och gjorde vårt handslag, sedan gick han vidare till Harry, Liam, Niall, Louis och hälsade.

   Lektionen började och vi gick igenom höga toner och hade allmänt kul. Jag fick lite panik eftersom att jag inte hunnit gå på toa efter ankomsten och var tvungen att ge en signal till Liam om fallet. Liam nicka och jag kuta iväg. Med mina raska steg gick jag upp för trapporna och kom upp till första plan. Jag gick mot toaletterna som låg i slutet av korridoren, men tvärstanna när jag lyfte min blick.

Cassandras perspektiv

Mina händer knappa in meddelandet till Zara och tryckte på skicka. Min annars så nedböjda ryck, sträckte jag upp och luta den istället bakåt mot vägen. Min blick vandrade över korridoren, då den fastnade på en person som kom gåendes emot mig. Killen såg ner i marken och fortsatte sina steg framåt. Men jag höll kvar mina ögon på honom. Han höjde huvudet och titta rakt in i mina ögon. Det var han, hans underbara mörka ögon, hans perfekt stylade hår. Det var Zayn.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fick verkligen sluta där, men ni kan se framemot nästa kapitel ;) 

3 underbara kommentarer till nästa :) <3

Har hänt:

-       Det var en ung kille som kom hit dagen efter du åkt till Sverige. Han frågade efter dig.

-       Vad hette han?

-       Jag vet faktiskt inte, han berättade aldrig det. Men han gav mig nallen. Jag skulle ge den till dig.

Tanken på att det skulle kunna vara Zayn dök upp i bakhuvudet. Men vem annars skulle det vara. Jag hade inte träffat någon annan kille under de två dagarna jag var i Bradford. Men frågan var varför gjorde han så mycket för mig? 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

                

                               Cassandras outfit                                            ZARA

Nästa morgon vakade jag upp i min nersjunkna dubbelsäng med nallen jag fått av Zayn i min famn. Jag hade inte kunnat släppa ett enda tag av den. Precis som om den skulle skydda mig under natten från de onda andar som flög runt om mitt hus… jag kände inte ens pojken, men ändå så var jag så besatt. Besatt på att lära känna honom och nyfiken. I mina tankar kommer jag på att det är skola och får ett språng upp ur sängen. Att komma försent är det sista jag vill, ett perfekt tillfälle att utmärka sig… Vägen leder ner till köket där det är tomt. Mamma och pappa har redan börjat jobba och det var mitt eget ansvar till frukosten. Den sköna känslan att inte ha mamma hemma gnagande efter en att du ska äta frukost. Istället fortsätter jag min vandring till toaletten, där jag borstar tänderna och tvättar ansiktet. Duscha gjorde jag igår kväll.

Jag gick igenom centrum och på vägen kunde jag se alla butikerna som var redo att öppnas. Klockan slog 08.30 och personalerna börja rusa ut genom dörrarna för att hänga upp öppnings skylten. Jag gick förbi en klädesbutik som faktiskt hade någorlunda snygga kläder. Men inget som hade passat på mig. Min blick for ner till min egen outfit. Inte den snyggaste, men en del nyinköpta plagg satt på mig kropp. Jag körde mer på en ”softaktig” stil.

Skolan såg trist och kall ut. Känslan av att stå i mitten av gränsen att gå in eller bara springa iväg, fick mig att sakna min gamla skola i Sverige. Den kändes tryggare och säkrare. När jag gick där viste jag exakt vad som skulle hända. Jonte skulle komma springandes mot mig, katcha upp ett ”hej” och sedan springa vidare till nästa tjej och till nästa… ja ni fattar. När jag väl kommit till mitt skåp skulle Dennis dyka upp och lägga en sliskig kommentar. Men that’s it! Sedan skulle jag fortsätta min dag som vanligt.

   Här vet jag ingenting. Jag vet inte vem som är populärast eller den största tönten. Det ända jag är säker på är att jag kommer dra till mig blickar, eftersom att jag är den nya tjejen som stormar in. Tankarna fortsatte snurra runt och runt i mitt huvud tills någon stötte till min arm. Skepnaden ställde sig framför mig och jag kände en stark doft av Hollister parfym flygande emot mig. Framför mig stod en söt brunett tjej med långt hår, riktigt långt hår. Hon hade svarta tighta jeans och en blå oversize tröja. På fötterna satt det ett par kilklackar. Rätt vågligt enligt mig, det är ju en decimeter snö ute minst.

-       Hey, I’m sorry!

-       No, it’s cool. Svarade jag tyst.

Hon vände sig om och fortsatte till trappen, som gick upp till dörren, in till skolan.  Jag följde efter sakta, så att jag inte skulle komma för nära henne. Jag höll minst 4 meter mellan oss.  Helt plötsligt vände hon sig om. Mot mig.

-       Are you new? I’ve not seen you before.

Man kunde se på hennes leende att hon var trevlig, inte alls som tjejerna i Sverige.

-       Yes, I am.

Mitt enkla svar hindrade inte henne från att fortsätta samtalet.

-       I’m Zara, presenterade hon sig som och sträckte fram handen för att skaka hand.

Jag gjorde detsamma och sträckte fram min hand i en lätt hälsning.

-       Cassandra.

-       Nice too meet you Cassandra.

-       You too, svarade jag med ett stort leende.

-       Follow me, I'll show it all.

Jag han inte säga emot, förens Zara drog med mig in i byggnaden. En lång korridor sågs och trappor upp och ner fanns. Det såg väldigt rörigt ut.

-       I know it looks messy, but you’ll learn.

Precis som om hon kunde läsa mina tankar, upprepade hon min synpunkt. Men å andra sidan vem tyckte inte det såg rörigt ut. Skulle kunna satsa 500 spänn på att ingen på den här skolan hade en synpunkt på att det här var himmelriket.

-       You see this guy?

Zara pekade på en kille som stod med ryggen mot skåpen och höll på att flörta med världens gulligaste tjej. Jag nickade ett ja, för att hon skulle fortsätta.

-       His name is Zack. He is a babe magnet, he can get any girl in the case. So watch out.

Jag skrattade till och fortsatte vägen mot mitt skåp hon skulle visa.

-       And you see the girl over there, she is the worst bitch. Once she poured his whole glass of water on me, just because we happened to have the same shirt.

Samtidigt när hon berättade, så vände jag mig blick mot tjejen. Det var hon, tjejen ifrån arenan. Jag flytta mig sakta bakom Zara för att dölja mig själv.

-       What are you doing? Frågade Zara med skratt. Precis som att vi lekte kurragömma.

-       Trying to hide myself from her.

-       Who? Melissa?

Aa är det så hon heter. Kunde jag nästan förstå. För Melissa låter lite bitchigt och elakt.

-       Yes!

Zara bara fortsatte skratta, men sedan förstod hon min vinkel och drog med mig in på toaletterna.

-       Explain! how do you know her?

-       Do you see this cast? It was because of her I got this stupid cast.

-       Are you that girl?

-       What girl?

-       She everyone is talking about. You challenge Melissa. Do hardly recognized you with your blonde hair. Haha

-       Were you there?

-       Yes, I usually hang out there on weekends.

-       But promise you will not tell it to anybody it was me? Okay?

-       I promise, pinky swear.

Zara sträckte fram lillfingret mot mig. Höll det där framme för att vänta på mitt tecken. Jag gjorde detsamma och krocka mitt lillfinger med henne.

-       Pinky swear.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 KAPITEL 7!! RIKTIGT GLAD IDAG! ska bleka håret, så bara för att jag är såååå HAPPY får ni ett kapitel!! 

Bra/dåligt? :D

Tack för era fina kommentarer, de går rakt in i mitt bultande hjärta!

Har hänt:

Jag vet det var dumt att ljuga, men jag hade inget val. Om jag skulle berättat sanningen skulle de flippa ut. Först för att jag gjorde ett hopp de strängt har förbjudet och för att jag satt mig i ens främmande bil, med Zayn en skum kille. Men ni får medge lögnen var rätt bra. 

Vid matbordet satt vi alla och skratta. Vi skratta åt mig, eftersom att det var min högra hand som brutits. Det var en kamp genom att bara få in den goda kyckling grytan i munnen. Men av all underbart skratt kände jag mig bara lycklig. Lycklig att jag hade min familj. Den underbaraste familjen som fanns. Det skulle trots allt kanske funka. Vad är det nu de säger ”Live for today, we’ll dream for tomorrow”.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

    

                 

Hej mina fina läsare! Om ni blir lite förvirrade över headern, så är det inte ett dug konstigt. Det är nämligen så att i nästa kapitel, som förmodlingen kommer ut ikväll eller imorgon bitti, så kommer det ske en liten förändring. Ska inte avslöja för mycket. Det räcker med informationen att jag kommer hoppa fram ungefär 3 veckor.

Hoppas ni får en underbar Söndag! Och vi ser fram emot Måndag ännu en gång! seeya ;)